1955-56 var säsongen där svenska mästarna Djurgården inledde mot Hammarby inför 22.474 åskådare på Råsunda den 4 augusti. Det blev överraskande förlust, 1-2, sedan Hammarbys Berndt Westerlund avgjort i den 86:e minuten. Att Blårändernas Birger Eklund blev den 32:a allsvenskans första målskytt (4:e minuten) var en klen tröst när spelet inte fungerade.

Mästarelvan repade snabbt nytt mod och besegrade i nästa omgång Västerås SK på Stockholms Stadion. Bosse Finnhammar visade vägen med två mål och 12 767 åskådare kunde även jubla åt fullträffar från Sigge Parling och Birger Eklund vilket gav slutresultatet 4-2, som nog borde varit större med tanke på spelövertaget.

Sedan var det derbydags igen och nu var det ärkefienden AIK som skulle få smaka på mästartakter inför strax över 32 000 åskådare. Tyvärr kom guldliret av sig när AIK-yttern Kurre Hamrin visade upp ett strålande spelhumör och Djurgår'n dessutom gjorde ett självmål. AIK-segern, 3-1, bedömdes som full rättvist.

DIF fortsatte sedan att varva segrar med bottennapp i Allsvenskan. Sven Tumba hade stor show inför nästan 16 000 när Helsingborg besegrades med 5-0 men sedan var det tvärstopp på Ullevi (2-5 mot Göteborg) och Råsunda ( 0-4 mot Malmö FF). Blåränderna var nu, mycket oväntat, inblandade i bottenstriden och tvingades plocka fram järnkaminstakterna på Stora Valla i Degerfors. John "Jompa" Eriksson visade allra mest tåga och stångade in två viktiga mål mot de rödvita och det blev seger med 3-1. "Djurgården har fått tillbaka mästartakterna" skrev pressen men det var nog lite väl optimistiskt. Visserligen blev det vinst mot nästjumbon Norrby (Tumba avgjorde med matchens enda mål) på Stadion men sedan väntade nya bakslag. Vad hjälpte en 2-0 ledning på Örjans Vall när Halmstads BK vände och vann med 3-2 och ännu värre skulle det bli. På ett regnigt Stadion missade Djurgården två straffar under de inledande tio minuterna mot järnmännen från Sandviken. Under dessa tio minuter kontrade SAIK in två mål och sedan var matchen förlorad. Till slut blev 1-4 och ny bottenkänning för DIF.

Nu krävdes kämpatakter men "bara" 13 823 trodde på de blårandiga mot topplaget IFK Norrköping på Råsunda. Taktiken med att sätta Sigge Parling att bevaka IFK:s Torbjörn Johnsson visade sig vara lyckad och efter två mål av Tumba och ett av Jompa Eriksson var DIF åter ett vinnande lag. Arne Arvidsson i DIF-kassen gjorde en av sina bättre matcher och höll målet fritt från påhälsning.

När serien vände låg Djurgården på en föga imponerande niondeplats, men nu efter segern mot Norrköping fanns det vind i seglen. Många hoppades på en ny fullpoängare mot "Peking" trots bortaplan men Djurgår'n fick nöja sig med en poäng efter 1-1 och mål av "Knivsta" Sandberg.

Eftersom serien spelades höst-vår dröjde det över fem månader till nästa omgång. Den 22 april 1956 var kulan åter i luften och nästan 17 000 välkomnade lädret på Råsunda. Djurgår'n hade en ny spelare i startelvan jämfört med den sista omgången på hösten och det var debutanten Hans Johansson som omgående blev tvåmålsskytt i 4-1 triumfen mot Degerfors. Johanssons höll sig även framme i nästkommande omgång och slog in segermålet, 3-2, mot Norrby i Borås. I påföljande omgång var det annan Johanssons tur, Sven Tumbas, att bli DIF-hjälte genom matchens båda mål hemma mot Halmstads BK.

Djurgår'n var nu plötsligt uppe på en tredjeplats i tabellen men avståndet till tätduon Malmö och Norrköping var hela sju poäng efter den ojämna höstsäsongen. Därför hade det behövts mer än en poäng i den sjuttonde spelomgången den 6 maj på Malmö Stadion. "Knivsta" Sandberg kvitterade Malmö FF:s ledning i en dramatisk match men något segermål att ta hem till huvudstaden kom aldrig.

Järnkaminerna hade emellertid hittat formen och fick i nästa omgång revansch för den oväntade förlusten mot Sandviken på Stadion. De bägge johanssönerna Hasse och Sven gjorde varsitt mål samtidigt som den inte allt för hårt prövade Arne Arvidsson höll nollan. Djurgården var vårens lag och vann programenligt mot Helsingborg på Olympia med 2-1. Med drygt tio minuter kvar att spela var dock hemmalaget i ledning och det krävdes två mål under en minut (Sigge Parling och "Jompa" Eriksson) för full pott.

Veckan efter tog sig 33 000 åskådare till Råsunda för att se vårens derby mellan Djurgår'n och AIK. Kanske skulle våra rivaler från Solna kunna bryta vårens svit av förlustfria matcher. AIK blev en tuff motståndare trots att Kurre Hamrin blivit proffs i Italien och tack vare två fina prestationer av Sven Tumba Johansson blev det DIF-seger, 2-1. Segermålet slogs in i slutsekunderna sedan Birger Eklund hittat "Tumba" med en fin passning och jublet var stort på läktarna där den redan folkkäre "Tumba" hyllades med stående ovationer.

Djurgården förblev obesegrat under våren och var tillsammans med Norrköping Sveriges bästa lag. Det blev 4-4 mot VSK innan revanschen på Hammarby var ett faktum i och med 4-1 i den sista omgången. Med tanke på den något skrala hösten var det inte mycket att säga om vår tredjeplats då vi var fem poäng från silver och åtta från förstaplatsen. Gulddramatiken gick inte av för hackor då IFK och Malmö FF möttes i den direkt avgörande guldmatch på Idrottsparken i Norrköping. Henry Källgren blev den stora IFK-hjälten efter sitt 2-1 mål i den 60:e minuten.

Djurgården använde 22 spelare under säsongen och av dessa var Sven "Tumba" Johansson den flitigaste målskytten (14 mål). Nummer två i den interna skytteligan var John "Jompa" Eriksson med tio mål medan Gösta "Knivsta" Sandberg hittade rätt sex gånger. Övriga målskyttar var Hans Johansson (5), Hans Tvilling (2), Bo Finnhammar (2), Birger Eklund (2) och Åke Grubb och Stig Holmström som gjorde ett mål var.

Det var många som trodde, att Gösta "Knivsta" Sandberg skulle få svårt att återta sin landslagsplats. Anledningen var en del relativt slätstrukna insatser i klubblaget under höstsäsongen. Den terrierbetonade DIF-flyern tillhörde dock den typen av spelare som är utrustad med en särdeles förmåga att inte ge tappt. Hans ambition förde honom mycket riktigt tillbaka till nationselvan, där han medverkade i flertalet av 1956 års A-landskamper. "Knivstas" slit gick hem i stugorna och när det var dags att rösta fram årets Guldbollen-vinnare stod det Sandberg på de flesta sedlarna.

1956-57 var förväntningarna som så ofta högt ställda för Djurgårdens blårandiga fotbollslag och dess många supporters. Detta berodde naturligtvis till stor del på den lysande vårsäsongen 1956 och femteplaceringen i Allsvenskan 1956-57 var därför en besvikelse då målsättningen var minst medaljplats.

Djurgården tog endast tio poäng på tio matcher under våren och led av skador och sjukdomar på viktiga spelare som Tjalle Mild och Lill-Lappen Hellström. Bägge dessa spelare hade övertygat stort på utlandsturnéerna och den sistnämnde var rent storartad som centerhalv vid besöken i Central-Amerika och Spanien. Superlativen ströddes för Hellström och det var inte bara i DIF-kretsar som man ansåg honom vara en ackvisition för blå-gult på stopperplatsen.

Den säkerligen värdefullaste segern som Djurgården vann under säsongen var 4-1 triumfen över IFK Göteborg då Anders Bernmar, tidigare Djurgårdsledare, som vanligt retat upp sina forna klubbkamrater med segervissa uttalanden innan matchen. Svåraste besvikelsen sammanföll med förlustmatchen mot Norrköpings-Kamraterna (3-4) på hösten '56 då DIF hade de regerande mästarna på knä och ledningen med 3-0! Östgötarnas segermål kom som lök på laxen i slutminuterna.

En del ungdomar fick sin A-lagschans under säsongen. Åke Rydberg, den 19-årige gymnasisten från Östra real, hade dock sina studentstudier att koncentrera sig på och kunde inte ansträngas för hårt med fotbollen.

Bildlänk: "Jompa" Eriksson laddar på friskt på Råsunda.

1959 var ett stort år för Djurgårdens IF. Ishockeymästerskap och fotbollsmästerskap samma år är ovanligt. Dessutom blev det fyra SM-guld i bordtennis, två SM-guld i brottning och ett alpint guld detta lyckosamma år.

Fotbollslaget hade haft en rätt skapligt bra säsong bakom sig utan några förluster fram till näst sista omgången (Elva vinster, nio oavgjorda, ingen förlust). DIF åkte till Sandviken för att säkra guldet, men åkte på stryk. Situationen i toppen av tabellen inför sista omgången var nu raffinerad. Tre lag, Djurgården, Göteborg och Norrköping hade chansen att vinna serien.

Djurgården mötte IFK Göteborg på Råsunda och det krävdes poäng inför hela 48.894 åskådare. Djurgår'n tog också ledningen med 1-0 på straff men IFK kunde så småningom kvittera. Samtidigt ledde Norrköping med hela 4-0 mot Malmö vilket innebar att ett ytterligare mål i DIF-kassen skulle förvandla DIF-guldet till brons. I den allra sista minuten kom plötsligt Göteborgs "Bebben" Johansson igenom det blårandiga försvaret varpå Råsundapubliken befarade det värsta. Bebben träffade dock marken bättre än bollen och Djurgår'n blev svenska mästare. För tre av spelarna var detta det andra SM-guldet samma år - de hade även vunnit med hockeylaget. De tre var: Sven Tumba, Hans "Tjalle" Mild och Gösta "Knivsta" Sandberg.

Svenska fotbollsmästarna 1959: Arne Arvidsson, Stig Gustafsson, Hans Mild, Olle Hellström, Lars Broström, Sigvard Parling, Sven Tumba Johansson, Birger Eklund, John Eriksson, Hans Karlsson och Gösta Sandberg.

Bildlänk: Sigge Parling med SM-bucklan