SM-guldet är här

Vi går tillbaka ett år i tiden, till den kväll då Djurgården firade att man som nykomling i Allsvenskan tagit stora silvret. Djurgårdens ordförande Bosse Lundquist tog till orda och avslöjade med ett stort leende vad sportchef Putte Carlsson sagt tidigare under året:
- Om vi bara hänger kvar i Allsvenskan detta år tar vi guld nästa år.
Detta väckte naturligtvis stort jubel, även om ett par tvivlande blickar gick att urskilja bland festdeltagarna.
Men Putte hade rätt - som vanligt. Hans ord är numera bevingade. Och sanna.

Djurgårdens guldår började bra, redan ett par dagar innan den tuffa försäsongen skulle starta meddelade Stefan Rehn att han bestämt sig för att spela elitfotboll ännu ett år. Stefan Rehn är den enda av Djurgårdens spelare som var född förra gången det begav sig - han föddes 1966, samma år som Djurgården förra gången blev svenska mästare. Nu, 36 år senare, får Stefan Rehn avsluta sin karriär genom att vara med om att bärga Djurgårdens nionde SM-guld.

När Stefan Rehn fattat beslutet att fortsätta spela fotboll med Djurgården, fick han epitetet "DIF:s bästa nyförvärv". Och nyförvärven fortsatte att strömma in. Elias Storm och Aziz Corr Nyang anslöt till truppen, liksom de tre kongolesiska killarna - Mbemba, Makondele och Bapupa. De fransktalande spelarna kanske inte skapade så stora rubriker i december men under året har de visat fina kvaliteter och Bapupas voltande inkast har livat upp fotbollen på flera arenor i Sverige.

Ett par veckor in på försäsongen avbröts Djurgårdens träning på Bosön av att Bosse Lundquist klev in genom dörren. Men blickarna riktades inte mot honom, utan mot den unge göteborgare han hade med sig. Det var dags för Kim Källström att hälsa på sina nya lagkamrater.

Inför denna säsong pratades det om att det andra året skulle bli svårare och tuffare. Och nog märktes det ganska snart att de andra lagen lärt sig hur Djurgården spelar och att flertalet lag valde att anpassa sitt spel till Djurgården. Bortapremiären mot Malmö avverkades - föga anade man då att mötet var mellan två lag som under hösten skulle kriga om guldet - och följdes av ytterligare sex matcher innan det var dags för det långa VM-uppehållet.
Under uppehållet fick Djurgården tillbaka Samuel Wowoah som tillbringat en tid i Halmstad. I augusti skulle truppen även kompletteras med Johan Elmander.

Med ett tätt matchprogram under sommaren och hösten visade Djurgården att man, allteftersom man klättrade i tabellen och så småningom parkerade sig i toppen, klarade pressen och att man är värdig SM-titeln. För första gången på sju år vann Djurgården över AIK. På Fredriksskans bröt Djurgården den tidigare trenden, att man inte vunnit där på 38 år. Det var 1964, då tog Djurgården guld. Precis som i år.

Djurgården spelade årets sista allsvenska match mot Elfsborg. Det var en bortamatch men ändå hade Djurgården - som vanligt - ett massivt stöd från alla tillresta supportrar.
Trots att Djurgården har legat i toppen av tabellen de senaste omgångarna kom Allsvenskan inte att avgöras förrän i den sista omgången. Årets Allsvenska blev precis så spännande som man kan önska - och fick precis det slut som man kan önska: SM-guld, SM-guld, SM-guld.

Av Johanna Lundeberg, © DIF Fotboll