U21 - Emil Bergström

Inför säsongen 2008 kom 93:an Emil Bergström till Djurgården från Brommapojkarna. Ett naturligt steg att ta enligt honom själv. – Ja, jag är urdjurgårdare i hjärtat så tiden var inne. BP är en jättebra klubb att utvecklas i när man är mellan 10 och 14 år, men jag kände att det var dags att gå till en större klubb, säger Emil. 2010 innebar något av ett genombrott för honom. Bland annat blev han utttagen i det P93-landslag som spelade mot Slovakien i september. – Jag kände verkligen att jag gick framåt under året. Jag fick chansen att spela mycket i U21-laget och det gick bra, säger Emil som har hittat sin plats på planen: – Jag började som forward, tog klivet ner på mittfältet och sen blev jag mittback och det är där jag trivs bäst. Det är där jag har mitt "kall" om man säger så. Styrkorna är många - speluppfattningen, snabbheten, huvud- och passningsspelet. Svagheterna är färre men icke desto mindre viktiga att jobba med. – Jag behöver bli bättre på vänsterfoten så att jag kan använda båda fötterna i uppspelen och slå crossbollar. Det blir bättre och bättre men det finns mycket kvar att förbättra. I bland brukar jag försöka att helt låta bli att använda högern när jag tränar. Det är ett gammalt knep som praktiserades med önskvärt resultat av förre DIF-spelaren Fredrik Stenman. Två bra fötter kan komma väl till pass i den hårda konkurrensen. I U21-truppen finns ytterligare två mittbackar i form av Daniel Jarl och Philip Sparrdal-Mantilla. – Ja, men konkurrens är bara bra. Det gör att man tvingas ge allt hela tiden och vara på tårna varje träningspass. Emil är mycket nöjd med valet av Anders Johansson som U21-gruppens egen tränare. – Hans meritlista talar för sig själv och dessutom är han en sådan tränare som man kan snacka med, även om det gäller problem eller så, utan att det känns fel. Han är väldigt ödmjuk och alltid väl förberedd inför träningarna. Tre korta frågor till Emil Bergström: Bästa fotbollsminne: Landslagsdebuten i höstas. Det var fantastiskt att stå uppställd med landslagsmärket på bröstet och höra nationalsången inför matchen. Jag blev inte nervös utan bara extra taggad. Förebild: Gerard Pique i Barcelona. Jag gillar hans sätt att spela. Han är alltid lugn med bollen och bra både offensivt och defensivt. Gör om tre år: Då är jag mittback i Djurgårdens A-lag och hjälper laget att vinna SM-guld. David Bogerius © DIF Fotboll