Stadionklassikern: Derbyt mot Hammarby 1988

Vad är en klassisk match? Jo, enligt undertecknad är det en match som antingen utmärker sig på något speciellt sätt, ger ett mästerskap eller visar vägen till något nytt. Ett bra exempel kan hämtas från 1964 när Djurgården avgjorde på en straffspark på övertid i sista omgången och vann Allsvenskan på målskillnad. Inte bara dramatiken utan också straffhjälten Berndt ”Sump-Hugo” Anderssons kommentar om straffen; "Jag vet inte om den var rätt dömd, men det var rätt slagen” kommer aldrig att glömmas. Det är nog den största Djurgårdsklassikern genom tiderna. Jag tänker dock berätta om en match som jag aldrig kommer att glömma och som betydde oerhört mycket för mig och andra som arbetade i Djurgården på den tiden. Det är derbyt mot Hammarby den 1 maj 1988 på Olympiastadion, Stockholm som jag åsyftar. Bakgrunden var att vi året innan hade ställt in betalningarna och således var bankrutt. Vi hade dock gått upp i Allsvenskan, men hade inga pengar till rutinerade nyförvärv. Rekryteringsgruppen som bildats året före hade dock vaskat fram en del okända namn som Steve Galloway, Jens Fjellström, Thomas Johansson, Lars Lundborg och någon till. Med extern finansiering hade också mittfältaren Kjetil Osvold anslutit från Nottingham. Övriga spelare löstes genom att undertecknad åkte runt till föreningarna och talade om att vi inte hade några pengar, men ändå hade värvat deras bäste spelare. Vi var alltså tvungna att lösa saken på något billigt sätt. Det fanns ingen skiljenämnd på den tiden, utan man var tvungen att komma överens. I annat fall blev spelaren avstängd på ett år. Det ville ju inte dessa föreningar göra mot sina killar utan vi hittade lösningar. Det är en överdrift att säga att man var populär hos dem. Kritiken mot värvningarna var stark såväl internt som externt. ”Juniorvärvningar” fnös äldre medlemmar som tydligen glömt den ekonomiska situationen. Laget kommer att åka ut direkt var media och all fotbollsexpertis överens om. Inför matchen var Hammarby klar favorit. De skulle ju bli ett topplag och vi åka ur. Visserligen hade vi tagit lite poäng i början, men det gör ju alla nykomlingar. Det var den fjärde omgången av Allsvenskan. Matchen började och Djurgårdsspelarna rullade ut Hammarby totalt från start. Djurgården hade ett mittfält med Stefan Rehn, Kjetil Osvold, Krister Nordin och Jens Fjellström som i mitt tycke var i princip lika starkt som det från guldåren 2002 och 2003. Denna dag, den 1 maj 1988, var detta dock relativt okända spelare. Lennart Nyman, Hammarbys starke man denna tid bara stirrade och frågade ”Var i h-e kommer de här spelarna ifrån”. Längst fram spelade Steve Galloway och Glenn Myrthil. Galloway som då var ett synnerligen kritiserat nyförvärv sprang sönder Hammarbys försvar totalt och gjorde 1-0 i första halvlek och spelade fram Myrthil till 2-0 i andra. Galloway förklarade segern med att ”Vi tar varje match som en cupfinal. Det är uppkavlade ärmar och mycket hjärta”. Inför denna säsong och denna match hade jag och flera med mig tvivlat på att vi skulle greja kontraktet. Denna match gav dock oss ett kvitto på att vi hade satsat rätt med egna produkter och lågbudgetvärvningar. Vi skulle aldrig åka ur. Det var med denna sköna känsla man lämnade Olympiastadion denna majkväll. 1 maj 1988: Djurgården-Hammarby 2-0 (1-0) Joacim Sjöström – Glenn Schiller, Stephan Kullberg, Vito Knezevic, Leif Nilsson – Krister Nordin, Stefan Rehn, Kjetil Osvold, Jens Fjällström – Steve Galloway, Glenn Myrthil Inhoppare: Peter Mörk och Peter Skoogh Publik: 13 410 Text: Mats Jansson Fem matcher återstår på Stadion - skaffa din biljetter här