Talangerna gror i Grödinge

Irma Helin och Simon Tibbling är båda unga mittfältsstjärnor i Djurgårdens dam- respektive herrlag. Deras karriärer har följts åt ända sen starten i sexårsåldern i Grödinge söder om Stockholm. Det började 2000 då både Irma och Simon deltog i fotbollsträningen för Grödinge SK:s yngsta knattar på femmannaplanen i Vårsta. Simon hade egentligen fått nog efter första gången men mutades med Pokemon-kort av sin mamma för att gå dit en gång till. Så småningom släppte det och Simon deltog lika entusiastiskt som Irma och de andra sexåringarna som redan kände varandra sedan innan, som barn ofta gör i ett litet samhälle. Tidigt stod det är klart att denna grupp av ungar var väldigt tävlingsinriktad och ville mäta sina krafter mot andra föreningar. Många av motståndarlagens föräldrar stod och smålog åt det lilla gärdsgårdsgänget som hade en tjej i laget och en liten pojk som knappt nådde över strumphöjd. Deras leenden försvann oftast ganska snabbt när barnen väl började spela. Från tränare Arne Linusson var direktiven klara: Full fart framåt. Bollen skulle spelas utmed marken och extra finter välkomnades alltid, fast Irma och Simon kanske bjöd lite extra mycket på den varan. Efter att ha betat av de flesta lagen i kranskommunerna ville GSK ta sig an de stora klubbarna. Under några år fick Hammarby, AIK och BP passa sig när de mötte Grödinge. När Simon efter mycket om och men gick till Brommapojkarna betydde idet nte att han slutade spela fotboll ihop med Irma. Varje rast varje dag i skolan var de full fart på den lilla planen. Simon fortsatte även att parallellt med BP träna ihop med Grödinge. Dessutom hade hans pappa Pontus teknikträning med spelarna varje söndag 08:00, sommar som vinter, år in och år ut. Att träningen gav resultat var uppenbart när Simon och Irma som tolvåringar dominerade Gothia Cups tillslagstävling Där skulle deltagarna helt enkelt jonglera med bollen så länge de kunde utan att bollen nuddade marken. Simon vann sin klass med 16000 tillslag medan Irma vann på tjejsidan med 2500. De hade en bollkontroll som var helt överlägsen i landet. Irma fyllde fjorton samma år som hon började spela för Älvsjös damer i division 1 och parallellt fick hon träna med Djurgården. Året därpå, innan hon fyllt 15, debuterar hon i Allsvenskan som en av de yngsta spelarna genom tiderna. Simon fick vänta till 2012 innan han gjorde sin allsvenska debut, också den i Djurgården. Cirkeln sluts vilket manifesteras än tydligare i år av att Djurgårdens herr- och damlag åter drivs av samma ledning. Två unga spelare, båda med nr 20 på ryggen som representerar Djurgårdens - och Sveriges framtid. Under Er uppväxt måste ni ha mött varandra hundratals gånger i matcher på skolgården och under träningarna. Vann Irma någonsin när ni möttes? Simon: Jodå, det hände. Att förlora överhuvudtaget är hemskt, men det var extra surt att förlora mot Irma. Man fick höra det i skolan i flera månader efteråt.  Simon, stämmer det att det första laget du höll på var Örgryte? – Jo, det stämmer, men det var bara under en kort period när jag var liten. Jag var i Göteborg som grabb samtidigt som Örgryte ledde Allsvenskan. Men det avtog ganska snabbt och när jag var nio-tio år så vart det Djurgården för hela slanten. Skulle ni kunna representera AIK eller Hammarby någon gång under karriären? Simon: Nej, i Stockholm så skulle det vara BP i så fall. Om inte Djurgården skulle vilja ha mig längre. Irma: Nej, det är Djurgården som gäller. Kör ni fortfarande mycket teknikträningar? Simon: Det varierar, men klart att man gör någonting varje dag. Det är ett moment som ingår i de flesta stegen av klubbens vardagliga träning. Irma: Man tränar ganska mycket teknik genom all bollträning med laget så nu blir det inte så mycket sådant på egen hand. Nu satsar jag mer på att träna på fysiken och snabbheten. Där har min PT Hans Hellberg verkligen hjälpt mig i min utveckling så jag vill ge honom en stor eloge. Har ni några tankar på att en dag spela utomlands? Och i så fall, vilken liga är det som gäller? Simon: Jodå, men vilken liga spelar mindre roll. Det roliga är ju att få spela så jag väljer hellre en sämre klubb om jag vet att jag får speltid. Irma: Damallsvenskan är ju ganska högt upp på världsrankingen, så spelar man där så är man i en av de bästa ligorna. Så jag skulle gärna hjälpa till att ta upp Djurgården dit. Har ni några ritualer innan match? Måste ni alltid sätta på er högerdojjan först eller liknande? Simon: Nej, man vill inte ha några låsningar innan match. Alla har tvångstankar men jag vill inte förstärka något så jag försöker bara fokusera på matchen. Irma: Det finns ju spelare som har det. Men det skulle bara vara jobbigt om man till exempel har glömt sitt lyckoarmband och helt plötsligt inte kan spela ordentligt. Så nej, fokuserar på matchen bara. Vem är den bäste spelaren ni har mött? Irma: Marta tror jag, när hon var som bäst. Simon: Raheem Sterling i Liverpool är nog den vassaste. Men även Adrien Rabiot i Paris SG och Lassana Diarra i Lokomotiv Moskva finns med där. Jag kan ha glömt någon också. Om ni blickar framåt, efter att ni avslutat spelarkarriären. Tror ni att ni vill jobba vidare inom fotbollen? Irma: Det känns som det! Men man vet ju aldrig vart man står då. Simon: Jag har i alla fall 15 år kvar att spela så vi får väl se. Såsom jag känner nu så tror jag det, men det är svårt att säga nu. Man kanske tröttnar helt på fotbollen om man spelat så pass länge. Ni lägger ner otroligt mycket tid på fotbollen. Hinner ni med familj och vänner? Simon: Det går om man vill men jag tycker det är kul med fotbollen. Jag är först på träningen och går ofta sist för att jag tycker det är roligt. Irma: Jo, det hinner man men det är kul att träna och spela. Redan i skolan var man alltid tidigt på fotbollsklasserna, men det spelade ingen roll hur tidigt man kom för Simon var alltid där oavsett. Man tyckte att man själv var tokig som jämt spelade, men Simon var nog snäppet värre. Intervju: Fredrik Eriksson Foto: Anna Hjärne En längre version av Fredrik Erikssons artikel finns på difdam.nu