Åmans återblickar#1 "Jompa" Eriksson - en sällsynt art

Inget fel i den Jan Malmsjö-aktiga devisen "vår bästa tid är nu" men för en anrik förening som närmar sig sitt 125-årsjubileum är historien alltid en viktig del av identiteten. En anledning så god som någon att presentera en serie texter skrivna av Djurgårdsprofilen Ronald Åman, aktiv i klubben både som fotbollsspelare 1979-1984 (även uttagen i svenska VM-truppen 1978) och som styrelseledamot under 2000-talet. "Rolle" tar sig an både stort och smått från dåtid och nutid med en inledande text om DIF-legendaren John "Jompa" Eriksson. Trevlig sommarläsning! Jag ringde Jompa för att försöka hitta en tid för en intervju kring ett 86-årigt liv. Naturligtvis glömde jag bort vilken portkod som gäller på Hornsbruksgatan där han och Solveig Meier bor sedan 1976, varpå jag ringer Jompa som inte bryr sig om värdsliga ting som mobiltelefoner och datorer utan kommunicerar via fast abonnemang och helst personligen, direkt med omvärlden. Problemet är bara att Jompa kan prata hur l ä n g e som helst, även i telefon: i en och en halv timme försöker jag komma fram – men tji. Måste erkänna att jag fick en påminnelse om svunna tider då det kunde vara upptaget i timmar och ingen genväg via SMS eller mejl fanns - bara att vänta… Efter 25 minuters väntan utanför porten med ständig upptagetton kommer äntligen en granne som förbarmar sig och öppnar. Väl uppe fyra trappor upp ringer jag på dörren och hör Jompa hälsa mig välkommen redan innan dörren öppnats och bjuder sedan på kaffe och kaka i ett regelrätt museum i trerumslägenheten. Inget från tiden i slutet av 40-talet och under 50-talet tycks saknas: foton, löpsedlar, böcker, urklippsalbum, souvenirer, gåvor, autografer, reseskildringar och 50 000 frimärken (som han började samla tidigt). Det bor en uppenbar ekorre i den gamla centertanken – en ordningsman med smak för att samla, dokumentera och delge sin omgivning. John Eriksson (undrar om han lystrar till det?) föddes på Heleneborgsgatan för 85 år sedan men flyttade vid tio års ålder till Hjorthagen till ett tidstypiskt barnrikehus, ”Myrdalskåk”, där kriteriet bestod i att familjen måste ha minst tre barn för att beredas plats i den gamla vackra arbetarstadsdelen, svävande högt över fjärden Värtan. Eftersom familjen Eriksson hade en son och två systrar var de kvalificerade för ett boende i ett område som präglades av 30-talets funktionalistiska anda. Det var många andra familjer också, vilket innebar ett lyft för Värtans IK som fick nästan 100 fotbollspelande barn ”på köpet” – snacka om transferperiod! Men det var på Söder som Jompa började lira boll: Reimersholme och Långholmen (ja, det gamla fängelset) hade två grusplaner ihop vid fängelset och fångarna hade ett korpgäng som grabbarna ibland mötte. Av naturliga skäl var det alltid på deras hemmaplan... ”Jag lärde mig lira boll på Långholmen”, säger Jompa och ler pillemariskt. Men det var efter flytten till ”Hjortis” som karriären så småningom tog fart. När han var 20 och spelade med Värtan i Östsvenskan (närmast att jämföra med div.1 idag) möttes Värtan och AIK i en jubileumsmatch, där journalisten och urdjurgårdaren Kerj Jonsson upptäckte råtalangen och undrade i DN när han skulle dyka upp i större sammanhang. Svaret på den undran kom snabbt: 1950 spelade Jompa sin första reservlagsmatch i den blårandiga tröjan och ett år senare debuterade han och ”Knivsta” i samma match, den mot GAIS den 30 juli 1951. Hur det gick? Vinst så klart, 3-1.

Lagbild Djurgårdens IF anno 1952

Ett av skälen till Jompas debut i DIF, bortsett från hans talang och fysik, var att Hasse Jeppson – dåtidens Golden Boy och kallad ”Hasse Guldfot” – blev proffs i italienska Atalanta för den hiskeliga övergångssumman på 220 000 kronor. Nu hör det till saken att denne ”Guldfot” inte var vem som helst utan en spelare som t.o.m. blev utsedd till Italiens bäste 1952 och blev världens dyraste spelare när han gick till Napoli samma år. När Napolis drömelva utsågs 2007 bestod forwardstrion av Careca, Jeppson och Maradona! Det var under de premisserna Jompa fick chansen och tog den trots att han smädades med ”surrogatet Eriksson” i tidningarna. (Undrar vad det skulle stå i nutidens sociala media…?). Men surrogatet var av prima kvalité skulle det visa sig, inte minst efter individuell träning: ”Jag tränade som fan för att bli bättre och framförallt snabbare”. Uppenbarligen lyckades han eftersom han vann den interna skytteligan år efter år och blev tiofaldig landslagman. När Jompa gick till DIF från Värtan lovade lagledaren Bjarne Redestad, ”Farsan” Sandberg och Sigge Bergh att hjälpa till med jobb, men det blev mest tillfälliga: bl.a. tre år som chaufför på Bonniers (”min farsa jobbade där i 49 år”) och på Gulf:s bensinstation på Roslagsgatan. När Jompa slutade i DIF 1960 tog han kontakt med Värtans ordförande, Einar Norrman ”som var sossepamp och fixade ett jobb på tre dagar på Barnavårdsnämndens fritidsavdelning – vi höll till ute i Gubbängen och ungarna fick bygga kojor!” Alla som träffat Jompa vet att han brinner för anekdoter, skarvningar, minnen, möten - kort sagt, det som har med människor att göra. Jag får känslan att Jompa även samlar på möten. Som den gången han fick en maskot av Miss Universum. Helt plötsligt säger han i tredje personform (ungefär som Zlatan): ”Va’ fan har Jompa en nallebjörn?!? Ja, det har han…” Berätta säger jag, som om det var nödvändigt. ”Jo, vi vann Allsvenskan -55 och blev hyllade  i Kungsan och Hagge Geigert var konferencier och presenterade en skarping som skulle lämna över en maskot till en i laget. Eftersom jag var skadad och gick på kryckor kanske hon tyckte synd om mig och gav nallebjörnen till mig som jag hade med mig på vår turné till Sydafrika. Skarpingen var då Fröken Sverige och blev senare Miss Universum” (”Skarpingens” namn var Hillevi Rombin, den första svenska att bli Miss Universum). Otur för Miss Universum att Jompa redan ”kilade stadigt” med Solveig och de gifte sig samma år, 1955. Även här nystas en historia upp: ”Foppa” Forsberg, pappa till ”Lill-Foppa” (GIF Sundsvall och Blåvitt) och följaktligen farfar till Emil Forsberg i MFF, spelade i DIF och var gift med Majbritt som förde de tu samman. Jompa hävdar att han upptäckte ”Mini-Foppas” (Emils) talang redan tidigt och tog kontakt med ”Super-Bosse”. Vad som hände förtäljer inte historien, mer än att Jompa har kvar sitt öga för talang, sitt kontaktnät som sträcker sig i alla väderstreck och förmågan att berätta. Text: Ronald Åman