Åmans återblickar#9 Johan Björkman

Ronald "Rolle" Åman gör ett sista nedslag i DIF-historien - även om envisa rykten föresvävar att fler återblickar kan vara under produktion i detta nu - och tecknar ett porträtt av en man som helst verkade i det tysta men vars gärning för Djurgårdens IF förtjänar allas vår uppmärksamhet.   ”Hej, det är Johan”. Vissa människor föredrar att verka i bakgrunden. I Johan Björkmans fall var det ett ställningstagande han tycks ha tagit tidigt, låt vara att han genom sina yrkesroller ändå blev framträdande. Att vara chefredaktör för Veckans Affärer innebar med automatik en viss offentlighet, även om det var på ”preinternettiden” (1980-81) och därmed sannolikt mindre exponering. Men mer offentlighet skulle komma med ordförandeskap i Nordstjernan och för Stenbecksfärens investmentbolag Invik och som ordförande för Tredje AP-fonden. Johan var dessutom ordförande i Skanditek och ledamot i Axel & Margret Ax:son Johnson familjestiftelse. Man kan lugnt säga att han hade en närmast unik ställning i svenskt näringsliv och tidningen Affärsvärlden utsåg i början på 2003 Johan till Sveriges mäktigaste näringslivsperson. Men trots det var han ingen ”kändis” eller knappt offentlig person, i alla fall inte utanför maktens sfärer. Det låg liksom inte i Johans intresse. Man kan säga att Johans ofrivilliga kändisskap började på lunchen den 21 augusti 2003 när han gick från kontoret på Kungsträdgårdsgatan till Berns. Det var då han dramatiskt greps av ekobrottspolisen. Förundersökningen handlade om aktieaffärer som gjorts inför att telekomföretaget LGP lade ett bud på Allgon i januari 2003. Johan var då styrelseordförande i Skanditek, som var storägare i LGP. Brottsmisstankarna handlade om att Johan haft information om affären när han köpte och sålde sina aktier. Det fanns däremot inte något stöd för att Johan handlat på insiderinformation varpå förundersökningen lades ner. Ytterligare en utredning kom strax därpå. Då handlade det om misstänkt insiderhandel i samband med att Deutsche Post köpte det schweiziska speditionsföretaget Dansas. Även där friades Johan. Han sade till media att han var nöjd med att utredningarna lagts ned, men att han aldrig varit oroad över utgången. Det må vara sant, men detta tog oerhört hårt på Johan som redan innan hade haft hjärtproblem. Från att ha utsetts till Sveriges mäktigaste näringslivsperson till att bli offentligt chikanerad i media blev fruktansvärt påfrestande. Droppen var när regeringen omgående gav honom sparken som ordförande för AP-fonden trots att han bara hade varit misstänkt. Ett i högsta grad märkligt och ängsligt beslut signerat dåvarande biträdande finansministern, Gunnar Lund. Ett annat anmärkningsvärt faktum är att medierna inte rapporterade att domstolen friat Johan från alla misstankar om insider- och skattebrott och om att alla Skatteverkets krav hade avskrivits. Johans bror, advokaten Per Björkman, fångade det hela på ett träffande sätt: "Drevet hade lyckats fälla villebrådet. När villebrådet dog försvann intresset från drevet”. För mig är det självklart att medias häxjakt påverkade Johans hälsa och hans beslut att lämna Sverige för England.

Johans kärlek till Djurgårdens IF är mångomvittnad, men kärleken var ömsesidig och besvarades på olika sätt.

Intresset för DIF blev inte mindre av att han och hustrun Eva flyttade till Wootton Grange Farm utanför Birmingham, ett ställe Johan kallade för ”Chateau Grotesque” men där han trivdes och delvis slapp det mediala drevet. Men längtan efter Stadion och hans Djurgår’n var påtagligt och varje gång Johan hade möjlighet så satt han där på hedersläktaren, ofta med svågern Gerhard Thornton (Rest in peace, Gerry!). När han inte kunde vara med på Stadion kom alltid det närmast rituella samtalet: ”Hej, det är Johan. Kan inte du ringa i paus och efter matchen”. Önskan alltid framställd på samma sätt, leveransen likaså: först genomgång av matchen i stora drag, sedan spelarna och till slut ett konstaterande att nästa match skulle bli svår, men vinner vi den då… Johans kärlek till Djurgårdens IF är mångomvittnad, men kärleken var ömsesidig och besvarades på olika sätt. Som under medias häxprocess mot Johan då någon hade sprayat på väggen längs Lidingövägen, mitt emot Stadion: ”Björkman är oskyldig”. Låt vara att han var det, men tveksamt om klottraren satt inne med insiderkunskap kring det påstådda insiderbrottet. Men sensmoralen är klar: ”Klart grabben är oskyldig, han är ju djurgårdare”. 1977 tillträdde Johan som ordförande för Djurgårdens ungdomsfotboll, ditlockad av Lars-Magnus Wester. Jag tror ingen, förutom Lars-Magnus i sitt tvärtänkande, förstod vilken potential denne 33-åring hade och vilken påverkan han skulle ha på vår förening genom alla år och sektioner. Det må gälla långsiktig uppbyggnad av verksamheten (såväl ungdom- som seniordelen), ekonomiskt stöttande till föreningen (tack för dessa bidrag!) eller konstruktiva råd (”satsa på en bred medlemsbas, det skapar samhällsopinion och säkrar intäkter genom säsongskort – titta på Barcelona med 100 000 medlemmar”). Inget var för litet eller för stort för Johan. En av käpphästarna var avståndet vid frisparkar, som ska vara 9,15 meter men som i realiteten blir betydligt kortare. ”Att man inte med dagens teknik kan skapa ett instrument som mäter avståndet vid frisparkar framstår som en av de största gåtorna i modern tid”. Så sade Johan för 15 år sedan. När vi nu sett hur domarna ”frisparkssprejar” under senaste VM slås man av tjafset kring frisparkarna och den eviga (?) frågan om ”muren var för nära”. Hade Johan levt hade han nog hittat en bättre lösning… Förmågan att härbärgera och hantera så många tankar och sammanhang gör Johan unik för mig: i ena stunden iskallt kalkylerande, rationell finansmänniska, i nästa barnsligt involverad i sportsliga ”cykelställsfrågor”. För att lika snabbt anta ett makroperspektiv varför vi ska välja den strategiska väg som innebär sportslig framgång på sikt. Bosse Lundqvist, en annan klassisk DIF-ledare med båda hjärnhalvor intakta, lyssnade alltid på Johan. Vilket Johan gillade… Johan var totalt orädd och kunde leverera sanningar som visserligen var oomtvistade men som ändå kunde svida. Många fick smaka på det omvittnade sanningssägandet som ibland upplevdes som nästan brutalt. Johan sade precis vad han tyckte, precis när han kände för det. Det fanns ingen tolerans för klyschor, generaliseringar och politiskt korrekta omskrivningar. Johans avsaknad av rädsla togs sig olika uttryck - vid ett tillfälle dök han upp i en sanslös kreation som han hade hittat på Jermyn Street i London: en ljusblå kavaj med mörkblå ränder! Närmare en PG Wodehouse-roman går det inte att komma. Inte en DIF-kavaj heller… Johan beskrev vid ett tillfälle för mig hur Jan Stenbeck, inte heller helt okontroversiell, fungerade: ”Jan är helt opolitisk, han avskyr dumhet varhelst den kan komma ifrån”. Och så berättade Johan om hur Stenbeck vid styrelsemöten i Korsnäs (en gång grundbulten i Kinnevik) hellre lyssnade på personalrepresentanten än VD:n. Det är inte svårt att se likheterna mellan dessa personligheter, inte heller att de drogs till varandra. Vid ett tillfälle för ganska exakt 10 år sedan blev jag kontaktad av en god vän, L, som är uppvuxen i Gävle och idag har en högt uppsatt position inom bygg- och fastighetsbranschen. Hans idé var att den planerade ombyggnaden av den perifert belägna Gavlerinken istället skulle ersättas av en mer central arena, direkt kopplad till den nybyggda stadsdelen Alderholmen (närmast att jämföra med Norra Djurgårdsstaden). Bra och spänstig ansats! Eftersom Korsnäs/Kinnevik var en viktig del av Brynäs ”mecenater” frågade L mig om jag kände någon inom Kinneviksfären, varpå jag svarade att Johan och jag var goda vänner och jag trodde att jag skulle kunna få honom att lyssna på en idé som hade tillräcklig verkshöjd. Sagt och gjort: inom loppet av en vecka skulle vi få audiens på Kungsträdgårdsgatan 18. På vägen dit märker jag att den vanligtvis så trygge L är nervös och jag lugnar honom med att säga ”kör nu presentationen i snabbt tempo, om Johan blir intresserad kommer han att tända en cigarill och engagera sig i varje bokstav. Om inte? Ja, då försöker jag styra bort det hela”. Föga förtroendeingivande kan tyckas…L använde sig av en s.k. flipover-presentation och redan på andra bladet tändes cigarillen och engagemanget. På sista bladet presenterades en estimerad budget på 400-450 miljoner, varpå Johan säger: ”Nej! Säg 600-700 miljoner, det skulle Jan ha gillat!”. Touché!