Motståndare: Tufft år igen för Bois

Landskrona kom till allsvenskan som en ovanligt frisk fläkt till säsongen 2002. 6–2-matchen i premiären mot Helsingborg är redan legendarisk och våren fortsatte succéartat – vid VM-uppehållet toppade nykomlingen serien. Detta tack vare en sevärd och effektiv kontringsfotboll, där ex-djurgårdaren Daniel Nannskog agerade exekutör på topp.

Platt fall följde
I sedvanlig nykomlingsstil blev hösten desto tuffare för Bois. Man föll rakt igenom serien och var en hårsmån från att göra en ”Kalmar-99”, alltså att ligga i topp i halvtid för att sedan åka ur.

Trots att det blev nervigt fanns goda förhoppningar om ett starkt 2003. Laget drällde av unga talanger och framtiden såg ljus ut. Det blev dock problem igen. En kvalfylld höst senare hade laget kvitterat ut sin andra raka elfteplacering – långt från den ”övre halva” som man satt upp som mål att tillhöra.

Storsatsade förgäves
Alexander Farnerud hade sålts till Strasbourg på sommaren och Landskrona-kassan var välfylld. För att undvika ett nytt höstras satsade man därför stort på att etablera sig, med målet att nå den absoluta toppen i en inte alltför avlägsen framtid. Flera nya spelare hämtades in inför 2004; bland dessa spännande talangen Kevin Amuneke, finske U21-mannen Antti Okkonen, Djurgårdsbekante Jones Kusi-Asare och inte minst tidigare landslagsstjärnan Jörgen Pettersson. Styrelsen lade ribban högt – det skulle bli kamp om Europaplatserna.

Det mesta gick dock snett för tränare Janne Jönsson (sparkad i juli) och hans manskap. Amuneke bröt benet på försäsongen, Okkonen var blek och Kusi-Asare trivdes inte i det defensiva spelet. När sedan Jörgen Pettersson, som inte motsvarat förväntningarna, förklarade krig mot inhämtade coachen Jingblad var krisen uppenbar. Det var med minsta möjliga marginal som Landskrona lyckades rädda kontraktet och ta sin tredje raka elfteplacering.

Stagnerade talanger
Förutom rekryteringsmissar (Fernando Aguiar, André Lindbaek) kan Landskronas problem förklaras med en övertro på materialet. Många av de så upphaussade talangerna i truppen tycks ha drabbats av ”Hammarbysyndromet”, stagnering till följd av för höga krav.

En spelare som Johan Andersson, född 1983, har alla förutsättningar att bli en storspelare men har gått tillbaka sedan genombrottet 2002. Av de lovande spelarna är det, förutom Farnerud, bara Jonas Olsson (nyligen såld till Nijmegen) som lyckats etablera sig på allsvensk nivå.

Historien går igen
Inför 2005 stärkte Mats Jingblad upp sitt lag med flera etablerade namn, som Örebros Gustaf Andersson och Pontus Segerström från Odense. U21-klippan Jon Jönsson kom på lån från MFF och med stjärnan Jörgen Pettersson förklarades eld upphör. Med tanke på Kevin Amunekes storslagna comeback fanns rättmätiga förhoppningar om att Bois skulle kunna bryta den onda sviten.

Av detta blev dock, hitintills, intet. Landskrona parkerar på kvalplats med endast 13 poäng och en målskillnad på miserabla –15. Inget kul utgångsläge med andra ord, om inget drastiskt inträffar (och inget talar heller för det) så blir det ännu en nervös höst för fansen på Landskrona IP.

Det som bör tala för Landskrona i onsdagens match är, om något, revanschlusta. Man kommer från ett dubbelmöte med måltorkans Hammarby, där stockholmarna avgick med sammanlagt 7–0 i segersiffror.

Kanske kan även nyinkomna Andreas Yngvesson (MFF) och Morten Avskjold (Herfölge) bidra med nya, friska tag?

Viktor Barth-Kron © DIF Fotboll