Djurgården Fotbolls historia del 1: 1899-1920

Vid slutet av 1800-talet hade ryktet om Djurgårdens IF som en högklassig och mångsidig idrottsförening spridits över landet. Följaktligen var Djurgården en av de första medlemsföreningarna när Stockholms Idrottsförbund bildades 1898, men det var först året efter, 1899, som fotbollen blev en sektion i Djurgården. Stor del i detta hade en gammal GAIS:are (!) vid namn Teodor Andersson. Denne korgmakare från Göteborg hade flyttat till huvudstan och blivit medlem i Djurgården där han glatt introducerade sporten för sina nya klubbkamrater. Andersson hade spelat med GAIS i en stad där fotbollssporten var etablerad sedan början av 1890-talet. Det var medlemmar i Örgryte IS som inspirerats av skotska industriarbetare och blivit först i landet med att spela fotboll. Under 1890-talet dominerade Örgryte den svenska fotbollen men Djurgården tog snabbt igen förlorad tid på fotbollsplanen. Liksom IFK Göteborg och AIK fick DIF ganska omgående fram ett konkurrensdugligt fotbollslag. År 1900 bestod Djurgårdens representationslag av följande spelare: T Damstedt, P Egnell, Oskar Bomgren, N Lundell, Vilhelm Rosén, Acke Norling, Algot Nilsson, Johnsen, G Svensson, Calle Jahnzon och målvakten E Holm. Fotbollssektionens första ordförande var Gustaf Herman Andersson som satt kvar på posten en bit in på 1900-talet. Redan 1901 kom det första stora styrkebeskedet när Djurgården vann von Rosenska pokalen trots att stockholmsklubbarnas brist på tillgång till bra tränings- och matchplaner gav dem sämre förutsättningar jämfört med landsortslagen. Bäst förspänt hade Örgryte som förfogade över en egen idrottsplats med fotbollsplan kallad Balders Hage. Tio derbyn 1901 Redan under den här tiden, när det förra seklet var ungt, lades grunden för rivaliteten gentemot den svartgula tvillingklubben. Djurgården och AIK matchade flitigt mot varandra och möttes till exempel hela tio gånger under 1901. 1902 anordnade det nybildade Svenska Bollspelsförbundet Sveriges första serietävling där sju lag möttes i en enkelserie och Djurgården avgick med slutsegern efter vinst i samtliga matcher. DIF vann även 1905, och segrade dessutom i Stockholmsserien 1907 och 1910. Andra titlar som spelades hem var Wicanderska Välgörenhetsskölden (1907, 1910, 1913 och 1915). Tävlingen spelades 1905–1916 och genomfördes enligt den engelska idén med Charity Shield, där två kvalificerade lag spelade om titeln i en match. Vid tre tillfällen (1908, 1910 och 1911) gick Djurgården till Corinthian Bowl men det blev bara en finalseger (1910). Corinthian Bowl var en uppmärksammad turnering som spelades 1906–1913 till minne av Corinthian Football Clubs besök i Sverige tidigt hösten 1904. Corinthian FC var en engelsk fotbollsklubb som missionerade för sporten över hela världen. Inledningsvis spelade Djurgårdens lag i röda tröjor, men detta ändrades efter bara någon enstaka säsong. 1905 skrevs en instruktion till hur matchtröjan skulle se ut och där stod bland annat: ”Blus på längden randig mörkblå och ljusblå, byxor svart med revärer”. De svarta byxorna byttes snart ut mot blåa (eller vita) byxor, men den blårandiga tröjan – genom tiderna både smal- och bredrandig – är för evigt förknippad med en av Sveriges anrikaste fotbollsföreningar. Den blå färgen i matchtröjan kom förstås från klubbmärket, den heraldiska trefärgade sköld som 1896 ersatte den fyruddiga silverstjärnan. Bäst när det verkligen gäller Bara några år efter fotbollens tillkomst i Djurgårdens Idrottsförening ansågs laget vara ett av landets bästa. Det talades om ”de fruktade djurgårdarne” som trivdes bäst i stora och viktiga cupmatcher där det handlade om att ”vinna eller försvinna”, men som gick sämre i seriespel. Där lyckades DIF sällan leva upp till förväntningarna så det var sannolikt gynnsamt att SM avgjordes som cupspel. Djurgården var en ständig utmanare till mästartiteln och det bar ofta hela vägen till SM-final. Där blev det förlust mot Örgryte vid de tre första tillfällena och därefter ytterligare ett nederlag mot IFK Göteborg. Fram till 1910, då Stockholms Stadion började byggas inför OS 1912, spelade Djurgården oftast sina hemmamatcher på Idrottsparken, en sandplan som låg där Stadion sedan byggdes. Idrottsparken invigdes den 8 september 1896 och var då modernast i Norden. Arenan byggdes ursprungligen som en cementcykelbana på 400 meter och först 1901 uppläts en sandplan på 100 x 50 meter innanför cykelbanan (ytan ökades 1903 till 110 x 63 meter). Den 8 augusti 1910 blev Tranebergs IP Djurgår’n Fotbolls första egna hem sedan klubbledningen skrivit på ett 25-årskontrakt med Stockholms stad. Kostnaden för bygget uppgick till 40 000 kr, pengar som skrapades ihop genom ett banklån och 12 000 kr från Stadsfullmäktige. Inför den olympiska fotbollsturneringen 1912 behövdes nya arenor i Stockholm med omnejd och en av dessa var Råsunda Fotbollsstadion. Fotbollsförbundets Anton Johansson erbjöd Djurgården att flytta in på Råsunda tillsammans med AIK, men DIF-ledningen tackade nej. Det sägs att den främsta anledningen var Johanssons AIK-sympatier. Tranebergs IP invigdes i oktober 1911, efter ett tal av hedersledamoten och ”den svenska idrottens fader” Viktor Balck, och med kronprins Gustaf Adolf på plats. I premiärmatchen som spelades på invigningsdagen fick 1 659 åskådare se Djurgården vinna med 3–1 mot AIK. ”Tranan” var ingen bra affär ekonomiskt men blev ett lyft och en naturlig samlingsplats för Djurgårdsfamiljen fram till 1935 då Stockholms stad sade upp hyreskontraktet. Anledningen till uppsägningen var att arenan skulle rivas och ge plats för bostäder – bostäder som sedan aldrig byggdes(!). Äntligen överst på pallen 1912 stod Djurgårdens äntligen överst på den svenska fotbollens finaste prispall efter en efterlängtad revansch på Örgryte. Den första finalmatchen slutade 0-0 och lockade över 7000 åskådare till det toppmoderna Stockholms Stadion vilket gav ett bra tillskott till klubbkassan. De dyraste biljetterna kostade så mycket som tre kronor vilket var mycket pengar 1912. Det dröjde till den 10 november, nästan en hel månad, innan det var dags för returmöte i SM-finalen på Valhallas plan i Göteborg. Några dagar innan avresan till Göteborg var Djurgårdens anfallsspelare Einar Olsson och Friberg tvungna att lämna återbud på grund av skador. Djurgårdsledningen tvingades därför skaffa fram två nya förmågor som resten av truppen fick bekanta sig med först vid samlingen på Centralen dagen innan matchen (!) Tack vare en stark kämpainsats ordnade Djurgården oavgjort, 2-2, och, enligt regelboken, omspel på neutral plan. Örgrytelaget och publiken begärde att matchen skulle förlängas med en gång men Djurgården marscherade under publikens burop och visslingar in i omklädningsrummet. Domaren försökte också få stockholmarna att fortsätta matchen på plats och när detta inte lyckades tilldömdes Örgryte segern. I Djurgårdens medlemsblad från 1912 kommenteras händelsen: ”Publiken utmärkte sig som vanligt. Mer behöfver ej nämnas om den. Egendomliga utslag har man varit van vid från fotbolldomarnes sida, men något liknande har dock ej förekommit. Djurgårdarna voro i sin fulla rätt att neka fortsätta och det borde en så gammal domare ha reda på.” Efter omröstning inom styrelsen för fotbollförbundet spelades en tredje och avgörande finalmatch på Råsunda. Örgryte började matchen offensivt och Djurgårdens ledningsmål av Nordenskjöld kom därför överraskande. Efter hand tog emellertid Blåränderna hand om initiativet i matchen och 3-1 var ett rättvist slutresultat. Historiska målskyttar för Djurgården var Bertil Nordenskjöld, Gunnar Lundin och Jean Söderberg. Mer plock ur medlemsbladet: ”I Nordenskjöld har laget fått den centerforward som behövdes. Han gillar ej uppvisningsspel utan spelar för att vinna, om han så ska gå igenom murar. Einar Olsson spelade så väl som någonsin förr, därmed vare nog sagt. Johanneson och Janson skötte sig ehuru nya på platserna utmärkt och den lille Söderberg kilade som en skottspole utefter linjen samt gjorde otaliga utmärkta centringar. Alla tre halvbackar vore som vanligt förträffliga.” Framgångarna under 1900-talets början skördades inte utan framstående spelare. Einar ”Lill-Einar” Olsson debuterade i representationslaget 1905 och blev snart fruktad på sin position som högerinner då han var skicklig både som dribbler och skytt. ”Lill-Einar” arbetade på Posten och hade tyvärr svårt att få ledigt för att spela fotboll och tvingades vid ett flertal tillfällen att tacka nej då han blev uttagen till landslaget. ”Lill-Einar” Olsson blev svensk mästare 1912, 1915 och 1917. Föregångaren till bicykletas En annan teknisk begåvning var Axel Schörling som klarade av att spela på alla platser i laget. Schörling uppfann ”schörlingen”, en bakåtspark över huvudet, något som anses vara föregångaren till bicykletas. Efter sin aktiva karriär satt Schörling under många år i klubbens överstyrelse, var ordförande i brottningssektionen och innehade därefter samma post i Sällskapet Gamla Djurgårdare. Vid OS i Stockholm 1912 var Djurgårdens Ragnar Wicksell och Götrik Frykman med i det svenska landslag som i kvalomgången efter förlängning förlorade mot Holland (3–4) och i en tröstomgång även föll, 0–1, mot Italien. Wicksell spelade i båda matcherna och Frykman i en av dem.  Ragnar ”Ragge” Wicksell var en stabil försvarare och deltog även i OS 1920. Totalt gjorde ”Ragge” totalt 33 A-landskamper och var tillsammans med ”Nocke” Nordenskjöld den enda spelare som var med om att vinna samtliga fyra SM-guld 1912–1920. Centerhalven Götrik Frykman debuterade i Djurgården redan som skolpojk och gick under namnet ”Putte”. Djurgårdens framgångsrikaste målvakter var Karl Runn och Johan af Klercker. Den välväxte af Klercker var efter sin aktiva karriär sportchef på Svenska Dagbladet och dessförinnan under många år sekreterare och redaktör för medlemsbladet i Djurgården. Bertil ”Nocke” Nordenskjöld var en av hörnstenarna i Djurgårdens första storhetsperiod. ”Nocke” deltog i samtliga de elva SM-finaler som Djurgården spelade fram till 1920. Under samma tid spelade han åtta A-landskamper och var med i det svenska OS-laget 1920. ”Nocke” som spelade back eller ”halvback” var efter sin aktiva karriär ordförande i Djurgårdens överstyrelse 1928–1942 och sågs ändå in på 1950-talet på Stadions läktare när det var match. Andra tongivande spelare i det lag som tog det första SM-guldet 1912 var Götrik ”Putte” Frykman, den trippande högeryttern Gottfrid ”Fröken” Johansson, den finurliga vänsteryttern Sten ”Knata” Söderberg och anfallaren Carl Karlstrand. Frykman, Söderberg och Karlstrand spelade tillsammans med lagkamraterna Ragnar Wicksell och Karl Gustafsson i den landskamp på Stockholms Stadion den 8 oktober 1916 som innebar att Sverige äntligen vann mot Danmark. Efter fem raka förluster och 0–24 i målskillnad vann Sverige med 4–0 inför 20 000 åskådare, Frykman var lagkapten och Karlstrand och Gustafsson gjorde var sitt mål. Förstärkning från Köping Efter SM-guld nummer 2 som bärgades 1915 fanns 320 matcher protokollförda med följande totalfacit: 190 vinster, 46 oavgjorda och 84 förluster. Djurgårdens spelartrupp stod nu inför en generationsväxling och en av de nya spelare som anlände var Karl ”Köping” Gustafsson, som värvades till Djurgården från, föga förvånande, Köping inför säsongen 1916. ”Köping” Gustafsson har kallats för DIF:s första storstjärna var under tio års tid en extrem tillgång med sin teknik och målfarlighet i huvudspelet. Han gjorde 32 A-landskamper och ingick i den svenska truppen under fyra OS i följd (1908–1924), ett olympiskt rekord han sannolikt är ensam om i hela fotbollsvärlden. Andra framträdande spelare var målvakten Frithiof Rudén och den hårdförde vänsterbacken Einar ”Hacko” Hemming, ytterhalvan Albert Öijermark och centern Harry Sundberg. 1917 och 1920 spelade de hem SM-guld nummer 3 och 4 för Djurgården där det sistnämnda markerade slutet på en glansperiod med fyra SM-titlar inom loppet av tio år och elva SM-finaler inom loppet av 17. År för år 1910-1920: 1910 Djurgården förlorade SM-finalen mot IFK Göteborg med 3–0, men vann två andra titlar under säsongen. Efter 4–0 mot IFK Uppsala blev det final mot Örgryte i Corinthian Bowl. Den första finalmatchen i Göteborg slutade  2–2 och i returmötet på Idrottsparken en månad senare vann DIF med 2–1.  Segerskytt i den andra halvleken var Ivar Friberg. I kampen om den Wicanderska Välgörenhetsskölden blev det också två jämna finalmatcher. Den 23 oktober blev det 1–1 mot Eriksdals IF och en vecka senare vann DIF med 2–0 efter mål av Carl  Öhman och Ivar Friberg. ”Sällan har ovationerna genom stampningar och hurrarop för ett fotbollslag  efter vunnen match antagit sådana öronbedövande former som de hvilka nu följde för Djurgårdarna. Laget är tydligen populärt” stod det efteråt i en av Stockholmstidningarna. 1911 I spelet om SM-tecknet förlorade Djurgården med 2–3 mot IFK Stockholm  i kvartsfinalen. Bättre gick  det i Corinthian Bowl. I finalen mot Örgryte mönstrade DIF följande lag: Olsson, Friberg, Sandberg, Öhman, Jansson, Wicksell, Frykman, Engdal, Sandlund,  Nordenskjöld och målvakten Högberg. Trots ett ledningsmål för Djurgården var Örgryte för starkt och vann med 5–2. 1912 Det behövdes tre finalmatcher mot Örgryte IS innan lagkaptenen Bertil  Nordenskjöld fick lyfta von Rosens pokal. Efter 0–0 på Stadion och 2–2 i Göteborg avgjordes guldkampen den 17  november på Råsunda.  Inför 5 000 åskådare tog DIF ledningen genom Nordenskjöld varpå ÖIS omgående kvitterade. ”Lill-Einar” Olsson slog till med det viktiga 2-1-målet i den 70:e minuten och efter ett självmål i den 85:e minuten som betydde 3–1 var det första blårandiga SM-guldet i hamn. Svenska mästarna 1912: Gösta Dahlberg, Gösta Backlund, Götrik Frykman, Gösta Karlsson, Ragnar Wicksell, Nils Öhman, Victor Jansson, Einar Olsson, Bertil Nordenskjöld, Valdemar Johannison och Jean Söderberg. 1913  I SM-finalen tog Örgryte revansch för året innan men Wicanderska  Välgörenhetsskölden spelade Djurgården hem efter 2–1 mot  Westermalm i finalen. Målen gjordes av Viktor Jansson och Johannesson. 1914  Ett jämförelsevis magert år för Djurgården under denna era. I SM-spelet blev det 1–2  mot Mariebergs IK i slutomgång 1 och dessutom vann AIK med 4–1 i finalduellen om Wicanderska Välgörenhetsskölden. 1915  Ny SM-final mot Örgryte och den här gången blev djurgårdsseger. 4–1 slutade finalmatchen efter mål av Carl Karlstrand, Gottfrid Johansson, Bertil Nordenskjöld och Sten Söderberg inför 10 000 åskådare på Stockholms Stadion. Svenska mästarna 1915: Karl Runn, Melcher Johansson (Säwensten), Ragnar Wicksell, Bertil Nordenskjöld, Götrik Frykman, Victor Jansson, Gottfrid Johansson, Einar Olsson, Karl Schlaaf, Sten Söderberg och Karl Karlstrand. 1916  Ännu en SM-final men den här gången stod rivalen AIK för motståndet. Djurgården inledde matchen oväntat svagt och låg under med 0-3 redan i halvtid. Blåränderna satte full fart framåt efter paus men fick in ett reduceringsmål först en kvart före slutet och föll med 1-3. Besvikelsen i DIF-lägret var stor när vandringsbucklan fick överlämnas i AIK-spelarnas händer. 1917 Djurgården och alla supportrars längtan efter revansch på AIK satte sin prägel på hela säsongen. Chansen kom i SM-finalen som blev en mycket jämn historia. Djurgården vågade mest vid ställningen 1-1 och tog ledningen i den 78:e minuten genom Gottfrid Johansson.  När AIK flyttade upp laget för en kvitteringen kunde i stället ”Lill-Einar” Johansson rulla in 3-1 i slutminuterna. SM-bucklan var tillbaka där den hör hemma. Svenska fotbollsmästarna 1917: Frithiof Rudén, Melcher Johansson (Säwensten), Einar Hemming, Bertil Nordenskjöld, Ragnar Wicksell, Karl Gustafsson, Gottfrid Johansson, Einar Olsson, David Englund, Sten Söderberg och Henry Fredberg. 1918 Trots flera stjärnspelare i laget verkade hade Djurgården svårt att ladda om efter succésäsongen 1917 och svarade för bleka insatser i flera turneringar. SM-bucklan var förlorad redan innan kvartsfinalomgången efter en tung förlust (2-3) mot Västerås. 1919 Djurgården gick åter att känna igen och avancerade till SM-final. DIF-dominansen på läktarna var stor då finalmatchen spelades på Stockholms Stadion och GAIS stod för motståndet.  Djurgårdarna dominerade även på planen men göteborgarna spelade smart och inväntade motståndarnas misstag. Förlustsiffrorna skrevs till 1-4 trots att det långa stunder var spel enbart mot GAIS-målet. Dagens Nyheter ville inte misskreditera mästarna och nöjde sig med att skriva att ”Djurgården i andra halvtid periodvis etablerade fullständig  pressning, där endast Djurgårdens kända motvilja att göra mål hindrade dem från att reducera det alltför stora  nederlaget. 2–1 eller möjligen 3–1 hade varit mera rättvist.” 1920 Djurgårdspubliken var vid det här laget ganska bortskämd med SM-finaler och den här gången stod IK Sleipner för motståndet på Stadion. Sin vana trogen hade Djurgården svårt att få in bollen i mål och den här gången krävdes det en straffspark. Storstjärnan Karl ”Köping” Gustafsson blev fälld i straffområdet och den påföljande straffen prickades in av Harry Sundberg. Målet blev matchens enda och gav Djurgården föreningens fjärde SM-guld. Detta var det sista SM-guldet på 35 år och även det sista mästerskapet för Djurgården som avgjordes i cupform. Svenska fotbollsmästarna 1920: Frithiof Rudén, Bertil Nordenskjöld, Einar Hemming, Albert Öijermark, Ragnar Wicksell, Karl Gustafsson, Gottfrid Johansson, Sten Söderberg, Harry Sundberg, Carl Fagerberg och Karl Karlstrand. DIF FOTBOLL