Stor intervju med Susanne Nilsson

Susanne Nilsson är meritmässigt sett Djurgårdens hetaste värvning inför säsongen 2015. Den 23-åriga målvakten som har haft Iker Casillas som förebild är en spelare av hög klass som har representerat Sverige på ungdomsnivå och Serbien på A-landslagsnivå. Här berättar hon om krigarmentalitet, målsättning och livet som damfotbollsproffs. Det var Djurgårdens uttalade satsning som lockade Nilsson från Norrland till Stockholm. I två säsonger spelade hon i Sunnanå, en klubb hon trivdes bra i och som var tung att lämna. När Sunnanå bestämde sig för att inte satsa på samma sätt som innan, där de möjliggjorde för spelarna att spela fotboll på heltid, kände sig ambitiösa Susanne nödgad att hitta en fotbollsmiljö där hon själv skulle kunna utvecklas så bra som möjligt. - Det var Djurgårdens målsättning som avgjorde - att vi ska vinna, vi ska upp. Mina ambitioner har alltid varit att spela i Allsvenskan. När vi åkte ut med Sunnanå så kände jag att jag ville ge klubben en chans, och ge mig själv en chans. Jag var skadad första året i ganska många matcher och jag kände att jag inte kunde lämna en klubb utan att visa allt jag har. Därför stannade jag ett år till i Elitettan och då kände jag att jag kunde visa vad jag går för. Jag släppte in minst mål i serien och visade vad jag gick för. Men sen sprack deras målsättning. De sa ingenting om att de skulle upp i Allsvenskan. Det fanns någon vision men den var lite för långt bort för mig. Och då kom Djurgår'n och sa "Vi ska upp, det finns ingenting annat". Det är självklart att man nappar på det, berättar Susanne.

Om man får en plats från start så ska man jävlar i mig visa allt för att få behålla den.

Det var dock med tungt hjärta som klubbytet gjordes. För Susanne Nilsson är Skellefteå en underbar stad där hon har pojkvän och vänner kvar, och lagsammanhållningen som fanns i Sunnanå beskriver hon som fantastisk. Inför 2015 drabbades laget dock av en stor spelarflykt och nästintill hela startelvan är utbytt. Matcherna mellan Djurgården och Sunnanå förra året blev speciella tillställningar. Både i Stockholm och i Skellefteå tog det fart ordentligt och resultaten blev 2-2 på vårmötet och 3-3 under hösten. När Djurgården i slutet av maj åkte upp till Skellefteå för årets första möte lagen emellan var det inte långt ifrån att matchen slutade "som vanligt". Sunnanå gav Djurgården en tuff match och var nära att få till ett kryss efter en reducering till 2-3 i den 80:e minuten. Men DIF med Susanne Nilsson i mål höll tätt och tog tre poäng med sig hem till Stockholm.

Du har hållit nollan i tre matcher, hur funkar samspelet med laget?

- Det går som bättre och bättre för varje match. Man lär känna varandras kvalitéer, svaga punkter och starka punkter. Jag är en målvakt som pratar och väldigt mycket kan man lösa med snack. Bara genom att flytta en spelare ett par meter så kan man stoppa ett framtida friläge eller något. Man kan snacka sig till situationen. Speciellt när vi har så många nya spelare så behöver snacket gå mycket. Man vill ta reda på varandras spetskvalitéer och svaga punkterna, och göra en annan spelare bra. Det är viktigt för oss.

Det känns som att du är orädd på plan och vågar gå ut hårt i tuffa situationer? I matchen mot QBIK gjorde du en räddning som med lite otur kanske kunde ha resulterat i straff och utvisning.

- Ja. I Sunnanå jobbade jag mycket med målvaktstränaren om att jag skulle vara långt ute och äga straffområdet, och till och med en bra bit utanför straffområdet. Det är vad jag försöker göra, och någon gång i karriären så kommer jag få röda kort. Som tur är har jag inte fått det än, jag har bara fått gula kort och det är okej. Men kommer det röda så får man ju bara ta det, tyvärr. Jag räddar ju lika gärna situationen. Det får bära eller brista helt enkelt. Jag tänker inte ändra på mig själv bara för att jag kanske får ett rött kort. Får jag det så får jag det, jag kommer fortsätta vara mig själv.

Vad är dina styrkor som fotbollsspelare?

- Jag är en väldigt pratande målvakt. Jag gillar att styra och ställa i backlinjen. Jag har bra fötter och är väldigt modig, vill jag säga.

På sistone har ni fått lite sämre resultat och i och med att matchen mot Kungsbacka blev inställd har ni halkat efter lite i tabellen, hur mycket tänker ni på det i laget?

- Det är självklart att det blir tungt när det går tungt, så är det ju. Det är svårt om man har satt ett mål att vi ska vinna och så kanske man är på fjärde plats efter sex omgångar, det är tungt. Det tänker man på lite, men man får helt enkelt koppla bort det och, lite klyschigt, ta det match för match. Jag vet att de andra topplagen också kommer tappa poäng mot vilka som helst, mot oss eller mot lagen längst ner. Det här är en serie där alla kan slå alla. Det här är mitt andra år i Elitettan, och förra året var samma sak. Vi kunde vinna mot Bajen med 4-0 förra året men få torsk mot något bottenlag. Så är det bara. Man måste gå ut med 100 procent varje match för att man ska kunna vinna den. Går vi ut med 90 så kommer vi inte vinna matchen. Vi måste ut med minst 100 procent för att vinna. Susanne Nilsson i kamp med forwarden Madeleine Stegius under en träning på Kristinebergs IP. Foto: Karin Lillbroända

Vi kommer plocka fram krigarmentaliteten och vinnarmentaliteten och tänka "nu jävlar kör vi över dem!".

Kräver det stark mentalitet att vara i ett lag med så tydliga mål som Djurgården?

- Det är ju så, alla måste vilja det här. Alla måste vilja att vi ska vinna det här. Alla måste ge hundra procent på träning och på match, även om man sitter på bänken eller på läktaren. Det krävs att alla spelare, ledare och alla andra är med på den här vägen.

Ni är ett starkt gäng, är ni bra på att tackla motgång också?

- Vi försöker prata mycket om det och hjälpa varandra. Det gäller att man får med allihopa. Om någon börjar dala lite så måste man snacka upp den personen igen, och det tycker jag att vi gör bra. Jag tror att alla var jävligt taggade mot Kungsbacka så det var tråkigt att den matchen vart inställd. Jag hade jättegärna spelat på "Krillan" i det vädret. Det kanske inte hade varit någon bra fotboll men vi hade i alla fall fått visa att vi är ett krigarlag också. Vi hade fått visa en annan sida av Djurgården än det här finliret som vi kanske har visat de senaste matcherna. Vi hade fått visa hjärta och den krigarmentalitet som jag tycker att vi har. Den syns inte alltid eftersom vi har så pass mycket boll, då syns det inte vilka krigare vi är. Så när det väl är sådana matcher där vi kanske har lite sämre lir, då kommer vi plocka fram krigarmentaliteten och vinnarmentaliteten och tänka "nu jävlar kör vi över dem!". Får vi inte finlira så får vi i alla fall springa och meja ner dem i gräset, så är det. Visa vart skåpet ska stå.

Är det hård konkurrens om startelvan?

- Ja, det är det. Man ser att om någon har varit skadad så har någon annan kommit in och gjort det jävligt bra. Så är det absolut, folk ska vara rädda för sina platser. Om man får en plats från start så ska man jävlar i mig visa allt för att få behålla den.

Och på målvaktssidan?

- Absolut, samma sak där. Jag känner stor konkurrens från Bex (andremålvakten Rebecca Rudner), och försöker tänka på det varje träning att jag ska visa att jag ska stå nästa match. Varje träning. Sen har man dåliga träningar ibland, men så är det ju alltid. Men det är absolut konkurrens på alla positioner.

Hur funkar det att träna tillsammans med Rebecca?

- Hon är en underbar person, Bex. Hon är alltid glad när vi är tillsammans och vi försöker hjälpa varandra. Det är absolut en bra sparringpartner att ha.

Du hade kunnat välja att spela för Sverige, men det blev landslagsspel i Serbien?

- Jag har dubbelt medborgarskap och jag har spelat i Sveriges flicklandslag och i U-23, men när man får en förfrågan om ett A-landslag - det är ju fan självklart att man tar det. Sen ville jag spela i Serbien också för att hedra mitt ursprung. Jag har ändå serbiska föräldrar och släkten där hemma är stolt över mig för att jag valde Serbien. Jag lever i nuet, så är det. Tuta och köra, spela på. Jag blickar inte in i framtiden och tänker vad som hade hänt om jag hade spelat för Sverige om fem år, utan det är bara här och nu. Nu har jag gjort valet och nu ska vi förbereda oss för EM. Förhoppningsvis gör vi ett bra kval så att jag får spela EM-slutspel i Holland. Det hade varit en skitstor dröm. Det är lite det jag också kämpar för, att göra bra matcher här i Djurgår'n och förbereda mig för landslaget samtidigt som jag vill gå upp i Allsvenskan med Djurgården. Det är två bra drömmar.

Hur är det att spela med Serbien?

- Jag kom dit förra året efter halva VM-kvalet för jag fick inte i ordning mitt pass, det tog en lång tid med FIFA och UEFA och alla de där. Jag kom lite sent in men när jag väl gick in så visade jag att jag ska stå. Jag ska inte sitta på bänken. Och jag fick spela alla matcher förra året, så jag kommer gå in med samma inställning även om vi har ny förbundskapten. Men jag kommer gå in med att det är jag som ska spela, jag kommer inte nöja mig med att sitta på bänken.

Hur kom det sig att du blev målvakt? Var det roligast eller det du var bra på?

- Det var inte alls tänkt att jag skulle bli målvakt. Jag skulle bli nästa Beckham hade jag tänkt när jag började spela som åtta eller nioåring. Nästa Beckham, jag sa det till morsan. Men sen fattades det målvakter på träningarna så jag ställde mig i mål och då såg min tränare och min mamma att jag hade någonting i mig. Så att de tvingade mig i mål helt enkelt. Jag var inte så nöjd i början men sen fick jag Casillas i Real Madrid som min stora idol. Jag började härma honom på fotbollsplanen, morsan var tvungen att köpa höftskydd - hon var ju rädd att jag skulle skada mig när jag kastade mig som en gamling. Till slut tyckte jag att det var kul och då fortsatte jag. Susanne under matchen mot Kvarnsvedens IK. Foto: Johan Sahlén

Så Beckham och Casillas är dina förebilder?

- Japp. Jag var ju ett stort Real Madrid-fan när de var som störst med Zidane och de, men nu har det lagt sig lite. Jag håller såklart hellre på dem än Barcelona må jag säga, men det är inte så att jag sitter och tittar på Real Madrid nu när de spelar. Kanske Champions League ibland.

Du får se CL-finalen då, om du hinner.

- Ja, det får jag göra. Om jag inte sover. Sömn går före faktiskt, ska jag säga.

Livet som damfotbollsproffs är inte helt lätt att pussla ihop?

- Det är ju en skillnad om man jämför Sunnanå med Djurgården, att i Sunnanå fick man lite ärligare chans att kunna satsa på fotbollen. Jag kunde träna extra om jag ville. Nu är det jobb sju till fyra, direkt till träning och sen hem och sova. Men det är också ett liv som jag har signat upp för. Jag sa det att "äh vad fan, jag gillar att jobba och gör det gärna". Så det var bara att acceptera det. Jag tar ledigt fredagar, ifall jag vill träna extra eller bara vara. Och då hinner jag sköta mina sysselsättningar hemma, kanske göra ett storkok och göra massa matlådor. Och nu har jag fått en ny hobby i golf, det tycker jag är sjukt kul. Jag har köpt ihop alla grejer så det är bara att köra på det när det blir bättre väder. Man försöker ju ändå hitta fritid. Det är klart att det är svårt men man försöker göra sitt bästa. På tisdag är det äntligen dags för säsongens första match på anrika Kristinebergs IP. IK Sirius kommer på besök och matchen har visat sig bli ett toppmöte. Sirius ligger på en tredjeplats med två poäng under Kvarnsveden och LB07 (två lag som Djurgården redan har mött och vunnit över), medan Djurgården med en match mindre spelad ligger två positioner och en poäng under Sirius. En seger på tisdag innebär därmed en möjlighet för båda lagen att haka på i tabelltoppen ordentligt. Sussie och resten av laget har en unik målmedvetenhet och kommer göra allt den här säsongen för att plocka hem poängen som behövs för att skicka dem upp i Allsvenskan.

Nästa hemmamatch: DIF - IK Sirius, Kristinebergs IP tisdag 2 juni kl. 19.00

Biljetter från 40 kronor finns på difbiljetter.se/dam