Farväl Pike

Vi nåddes av det dystra beskedet under torsdagkvällen på kansliets julfest, att vår vän och kollega Robert ”Pike” Kollberg har lämnat oss. Kvällen tog, precis som livet i stort, en ny vändning och även om vi länge varit medvetna om de kärva premisserna för Pike, som kämpat hårt mot sin sjukdom under lång tid, var det ändå svårt att ta in det definitiva avskedet; en existens upphör och en person som varit en så självklar och uppskattad del av allas vår tillvaro finns plötsligt inte längre.

Efter en initial våg av sorg samlades vi sedan några stycken och höjde en skål för Pike och en förfrågan dök upp om jag kunde skriva några rader till minne av honom. En uppgift som kändes sorgesamt paralyserande till en början, tills jag istället började tänka på vad Pike skulle ha sagt till mig inför uppdraget – då han med sitt sköna, breda leende förmodligen bett mig att på ett klassiskt, brittiskt manér gaska upp mig, ta en bärs, sänka axlarna och bara köra igång. Dessutom hade han säkert uppskattat, att som i detta fall, medvetet bryta mot de givna reglerna för en nekrolog angående objektivitet, teckenmängd, kronologisk livsgärning med mera.

För Pike var en fri själ som alltid gick sin egen väg och som tog sig an de utmaningar som dök upp i livet på uppstuds – inte minst i en stundtals smärtfylld enbent tillvaro – där han körde på med positiv energi, mycket garv och en skönt skruvad humor.

En järnkamin av klassiskt snitt helt enkelt, som kunde kombinera rollen som älskad familjefar med ett passionerat supporterskap för sitt DIF. Djurgårdshjärtat var enormt hos Pike helt enkelt och hans insatser och engagemang för föreningen, från läktaren, via Reseklubben vidare till hårt jobb på kansliet, där han oftast var först på plats på morgonen, ska hyllas och bäras med i minnet.
Utöver det hann han med otaliga resor till punkfestivaler runt om i världen, en tatueringstäckning på förmodad svensk topp 10-nivå, byggandet av en monumental skivsamling av vinylrariteter plus en guldmedalj som kuwaitisk mästare i ishockey under ett väl tillvarataget och innehållsrikt liv – men det som lyste upp allra mest var ändå förmågan att vara en oerhört uppskattad, rolig och lojal vän och kollega som vi nu sörjer och saknar djupt när han inte längre finns med oss.

Ett tomrum har uppstått i Djurgårdsfamiljen och på kansliet som inte låter sig fyllas. Men Pike finns med oss i våra tankar när vi kliver ut på läktarna för att följa vårt älskade fotbollslag och skålen som vi höjde för Pike under gårdagen kommer garanterat inte att bli den sista…
Vi saknar dig!

/Peder och övriga vänner och kollegor på kansliet.