Året börjar gå mot sitt slut och försäsongen för nästa år har redan börjat. Det är hög tid att sammanfatta 2003.
Det blev en del förändringar i truppen redan inför upptakten. Stefan Rehn slutade som fotbollsspelare och blev i stället utvecklingstränare för a-laget. Louay Chanko gick till Malmö FF och Johan Wallinder lånades ut till Enköping. Senare under året lånades även Christer Mattiasson ut till Brommapojkarna. Jesper Johansson gick till Brage, liksom Jörgen Sundström. Stefan Bärlin gick till Västerås. Magnus Pehrsson kämpade inledningsvis med rehabilitering av sitt sargade knä, men tvingades under våren att kasta in handduken. I stället blev han engagerad i Djurgårdens nya samarbetsklubb Åtvidabergs FF, där han numera är assisterande tränare.
När försäsongen drog i gång - en månad senare än vanligt, det var först i januari som laget var på plats på Bosön, 2002 års säsong höll ju på en bra bit in i november - presenterades flera nya spelare. Från Storbritannien hämtades Daniel Sjölund och Richard Spong, och Pär Cederqvist anslöt från Värnamo. Pär Cederqvist skulle senare under året lånas ut till - och göra succé i - Djurgårdens nya samarbetsklubb Åtvidaberg.
Svenska mästarna började året lugnt, de mest sensationella rubrikerna kom när Zoran Lukic stack ut huvudet och sade att han trodde på sitt lag. Han gick ännu ett steg och sade att det var risk för att Allsvenskan kunde bli tråkig eftersom Djurgården skulle ligga i toppen hela året. Men under den allsvenska upptaktsträffen för media och klubbar blev det i stället Malmö FF som fick axla favoritskapet då majoriteten av guldrösterna hamnade hos den skånska klubben.
Under försäsongen frångick Djurgården tidigare års träningsmatchande på Stadshagens grusplan, i stället förlades matcher och större delen av utomhusträningarna till konstgräset på Graningevallen i Järfälla.
Det spekulerades en hel del om vem som skulle ersätta Stefan Rehn på mittfältet. Under vintern stod det klart att Johan Arneng från Vålerenga skulle få den förtroendefyllda uppgiften, något som skulle visa sig vara ett utmärkt val. Han blev klar för Djurgården bara någon dag innan laget åkte till Kina på läger. Lagets andra träningsläger var som brukligt i Holland
Trots ett par förluster i träningsmatcherna blev det spelmässigt allt bättre och när Allsvenskan närmade sig var laget i bra form.
Svenska mästarna inledde Allsvenskan med ett bortamöte med nykomlingen Öster. En säker 4-0-seger placerade Djurgården i topp, och där låg man resten av året, med undantag för fyra omgångar, då man som sämst låg trea.
Låneperioden av Johan Elmander från Feyenoord gick ut den sista juni och han återvände till Holland. Även Mikael Dorsin gick utomlands, till Strasbourg, något som också ledde till att han tog steget fullt ut till a-landslaget.
Ett par veckor senare presenterade Djurgården värvningar på löpande band: Den finländske backen Toni Kuivasto från norska Viking Stavanger hann knappt bli klar för Djurgården förrän även Geert den Ouden - holländaren som hittills aldrig förlorat en allsvensk match med Djurgården - anslöt till blårandigt. Även Jesper Blomqvist skrev på för Djurgården, och kort därpå fullbordades nyförvärvskvartetten med Fredrik Stenman från Elfsborg, som i och med klubbytet inte bara tog en plats i Djurgårdens startelva utan också i U21-truppen.
Trots att Djurgården inte förlorade någon av Champions League-kvalmatcherna fick äventyret ett snabbare slut än vad man hoppats på. Djurgården hade lottats att möta Partizan Belgrad, som året tidigare slog ut Hammarby så det susade i vestibulen. Den här gången blev det jämnare: Djurgården klarade bortamötet med 1-1. Rene Makondele blev stor hjälte när han ordnade kvitteringen. Returen på Råsunda blev fullsatt och spännande. Djurgården tog ledningen, men matchen slutade 2-2 och något bittert gick Partizan vidare.
Augusti blev hektisk, med de båda Europamatcherna varvade med allsvenska matcher, men Djurgården stod pall för det täta spelschemat. En och annan marginal lade sig på lagets sida, men trepoängarna satt där de skulle.
Parallellt med de allsvenska segrarna avancerade man också i Svenska Cupen. Efter åttondelsfinalen mot Malmö i juni väntade derby mot AIK på Stadion, en match som avgjordes först i förlängningen. Då blundade Stefan Bergtoft och sköt det avgörande golden goal-målet.
Allsvenskan blev fortsatt tuff framåt höstkanten. Förluster både mot Malmö FF och IFK Göteborg krympte Djurgårdens försprång. Men laget visade att man är bäst när det gäller när man åkte till Sundsvall och körde över Norrlandslaget, dit Patrik Eriksson Ohlsson sällat sig under hösten. I och med 4-1-segern bröt man en trist trend på Idrottsparken, där Djurgården inte vunnit sedan 1994.
Sedan följde en vecka som slutade roligare än den började. Den inleddes med storförlust i vänskapsmatchen mot Ajax. Nästan hela Djurgårdens trupp luftades i matchen som hade träningskaraktär. Två dagar senare spelades semifinalen mot Assyriska, där uppstickaren från Superettan, som i jakten på finalplats slagit ut flera allsvenska lag, dominerade och storvann över Djurgården.
Slutet på veckan blev hur som helst bra mycket trevligare, när Djurgården åkte till Halmstad och bärgade sitt tionde SM-guld. Tusentals tillresta supportrar såg inte bara Djurgården bli svenska mästare utan också hur laget bröt den vinstfria trenden på Örjans Vall.
Med guldet hämtat redan i den näst sista omgången kunde Djurgården planera för fest inför den sista matchen. Och festen började redan på Stadion under matchen. Visserligen var det Öster som först tog ledningen men ordningen återställdes snart och matchens andra halvlek visade ett briljant Djurgården, ett lag som tillsammans visade varför man är värdig mästartiteln.
Kvällen fortsatte sedan med ett hejdundrande firande, först tillsammans med Djurgårdens supportrar i en lokal på Idrottshögskolan och därefter följde guldbankett på Foresta.
Säsongen avrundades med flera utmärkelser på Fotbollsgalan. Sören Åkeby och Zoran Lukic blev årets tränarpar, Johan Arneng blev årets nykomling och Andreas Isaksson blev årets målvakt.
Av Johanna Lundeberg, © DIF Fotboll
