En era är över – Bosse Andersson tackar för sig

När stunden nu är kommen för att summera Bosse Anderssons gärning inom Djurgårdens IF infinner sig känslan att allt redan är sagt och skrivet om den karismatiske, mytomspunna sportchefen och hans episka fotbollsresa: från de första bollkickarna som knatte i Rö IK uppe i Roslagen, via klassiska mål och skytteligasegrar i den blårandiga tröjan, vidare till ett långvarigt, mångfacetterat och synnerligen framgångsrikt ledarskap inom Djurgården Fotboll från millenieskiftet och framåt.

Slår man ihop samtliga roller och prestationer inom föreningen blir det en minst sagt diger titelskörd: Fyra SM-guld (2002, 2003, 2005, 2019), fyra cuptitlar (2002, 2004, 2005, 2018), en semifinal mot Chelsea i Conference League 2024/25 – som för alltid kommer att leva kvar i Djurgårdsfamiljens  minne – samt en åttondelsfinal 2022/23 i Conference League.
För att sedan strössla med ytterligare utmärkelser som spelare vann Super-Bo skytteligan i divison 1 Norra 1993 (med Vasalund) och 1994 med DIF, samt Djurgårdens interna skytteliga (1994 och 1995).

Adderar man dessutom de extremt lukrativa – och i vissa fall historiska – spelarförsäljningarna som i modern tid lyft Djurgården från finansiellt kaos till positionen som en av de i nuläget absolut mest välbeställda föreningarna i Sverige, börjar man skymta vidden av Bosses avtryck i DIF.

Så är han rentav den största ledaren i Djurgårdens historia – och i så fall: Hur definierar man vem som är den störste ledaren genom tiderna i DIF?

Vill man förenkla frågeställningen är sportsliga framgångar och skördandet av titlar den initiala faktorn som ges i denna synnerligen komplexa ekvation; men det finns gott om övriga parametrar att ta hänsyn till vid en sammanfattande uppräkning.

Vinnaren Bosse Andersson seglar omgående upp i topp historiskt sett, med en massiv titelskörd och Europa-framgångar innan vi ens börjat räkna medaljerna av silver- och bronskaraktär.

Sportchefen och affärsmannen Bosse Andersson som när Djurgården stod vid ruinens brant 2013  – tillsammans med Henrik Berggren – påbörjade resan mot det DIF som i dagsläget är en av Sveriges mest ekonomiskt välmående fotbollsföreningar. Genom ett pärlband av framgångsrika värvningar och spelarförsäljningar lades grunden för både stabilitet och tillväxt.

Något som stärker hans case ytterligare; men det finns fler lager än så som spelar in.

Föreningsmänniskan Bosse Andersson som alltid tar sig tid för en selfie med den blyga sjuåriga DIF-knatten på Kaknäs och omsorgsfullt bjuder på kaffe och surrar lite Djurgår’n med folk ur det äldre gardet runt träningsplanen. En sportchef som gått i bräschen för att låta Djurgården vara en öppen förening och som med glädje ställer sig och grillar korv och hamburgare för alla på DIF-dagen. Men som även ryckt ut när begreppen behöver redas ut, då de mest inbitna supportrarna ventilerar sina synpunkter.

Entertainern Bosse Anderson som vet hur man drar igång en oförglömlig allsång i Rijeka, höjer mungiporna på festen när micken finns tillgänglig och rätt låt av Lasse Berghagen spelas och som ständigt varit en levande antites till begreppet ”politikersvar” då mediakårens frågor haglat över honom.

Känslomänniskan Bosse Andersson som är, och alltid varit, totalt ofiltrerad som person under alla möten runt om i världen – och som sannolikt kan vara den enda sportchef som svimmat under ett pokallyft under de klassiska glädjescenerna från novembereftermiddagen 2019 på Östgötaporten.

Listan kan givetvis göras oändligt mycket längre för att summera Bosses monumentala gärning, unika egenskaper och outtröttliga engagemang för hans älskade Djurgården.

Men ovanstående facit lägger ändå grunden till ett svar på den ursprungliga frågan: Det finns synnerligen goda skäl att omnämna Bosse Andersson som den störste ledaren i Djurgården genom tiderna.

Detta sagt med all respekt för att åsikterna är många – och ska vara det i en förening av Djurgårdens dignitet.
Men frågar man Bosse själv kan nog de flesta av oss ana svaret, som lär levereras med klassisk, karismatiskt rättframhet. Kombinerat med det smittsamma, bubblande skrattet från mannen som verkligen personifierat Djurgården under sin långa tid i föreningen.

En era är över och det mesta är därmed de facto sagt och skrivet, redo att tas vidare in i  historieböckerna.

Tack för allt Bosse!

Alla vi på Djurgården Fotboll!