JohanAndersson
- Position
- Försvar
- Längd
- 180
- Nationalitet
- Svensk
- Säsonger i DIF
- 1993, 1994, 1995, 1996, 1997
- Tidigare klubbar
- Gröndals IK
Det blir allt ovanligare att spelare tar klivet från de egna leden upp till spel i A-laget. Det är ännu ovanligare att spelarna som tar klivet upp varit med hela vägen från pojklagen. En av dem som gått från spel i pojklagen hela vägen till en ordinarie plats i A-laget är mittbacken Johan Andersson.
Den lovande försvarsspelare kom till Djurgården från sin moderklubb Gröndals IK när han var tolv år. Uppflyttad till A-laget blev han 1993. För Johan blev det en del spel i norrettan 1993 och året därpå var han en kugge i försvaret i det lag som på nytt kvalificerade för spel i Allsvenskan. Johan flyttades upp i A-laget som en del av det generationsskifte som skedde i truppen efter det nesliga 1992.
Som egen produkt blir spelarna oftast snabbt publikfavoriter. Johan Andersson var inget undantag. Den följsamma mittbacken med det starka huvudspelet blev omgående uppskattad av fansen.
– Jag minns Johan som en kraftfull spelare som kunde ha gått hur långt som helst, säger Bosse Andersson som spelade med Johan när han kom upp till A-laget.
Vid sidan av fotbollen var Johan Andersson utbildad målare med ett väldigt stort travintresse. I omklädningsrummet var han inte den som hördes mest, men på planen tog han gärna kommandot. Det blev fem säsonger i Djurgården för Johan, som efter kvalförlusten mot Öster 1997 lämnade Djurgården för spel i Hammarby – till supportrarnas stora förtvivlan.
I Hammarby fick han omgående smeknamnet ”Danken”. Ett namn som hämtades från matchen lagen emellan hösten 1997 som slutade 2–2. Johan, då iförd djurgårdströja, fick under matchen en dank kastad på sig från en hammarbysupporter. I Hammarby blev Johan Andersson svensk mästare 2001 och det var i den föreningen han lyckades bäst.
Efter tiden i Hammarby spelade han två säsonger i GIF Sundsvall innan han 2007 flyttade hem till moderklubben Gröndals IK för spel i division 1. Skador satte till stor del stopp för Johan Anderssons framfart, precis som för hans mittbackskollega i Djurgården Kleber Saarenpää. Dessutom tog talangen inte alltid tillvara på sin talang vilket gjorde att han inte gav fotbollen de 100 procent som krävs för att nå de allra högsta höjderna. Men fem säsonger i Djurgården är fint nog för de flesta!
Den lovande försvarsspelare kom till Djurgården från sin moderklubb Gröndals IK när han var tolv år. Uppflyttad till A-laget blev han 1993. För Johan blev det en del spel i norrettan 1993 och året därpå var han en kugge i försvaret i det lag som på nytt kvalificerade för spel i Allsvenskan. Johan flyttades upp i A-laget som en del av det generationsskifte som skedde i truppen efter det nesliga 1992.
Som egen produkt blir spelarna oftast snabbt publikfavoriter. Johan Andersson var inget undantag. Den följsamma mittbacken med det starka huvudspelet blev omgående uppskattad av fansen.
– Jag minns Johan som en kraftfull spelare som kunde ha gått hur långt som helst, säger Bosse Andersson som spelade med Johan när han kom upp till A-laget.
Vid sidan av fotbollen var Johan Andersson utbildad målare med ett väldigt stort travintresse. I omklädningsrummet var han inte den som hördes mest, men på planen tog han gärna kommandot. Det blev fem säsonger i Djurgården för Johan, som efter kvalförlusten mot Öster 1997 lämnade Djurgården för spel i Hammarby – till supportrarnas stora förtvivlan.
I Hammarby fick han omgående smeknamnet ”Danken”. Ett namn som hämtades från matchen lagen emellan hösten 1997 som slutade 2–2. Johan, då iförd djurgårdströja, fick under matchen en dank kastad på sig från en hammarbysupporter. I Hammarby blev Johan Andersson svensk mästare 2001 och det var i den föreningen han lyckades bäst.
Efter tiden i Hammarby spelade han två säsonger i GIF Sundsvall innan han 2007 flyttade hem till moderklubben Gröndals IK för spel i division 1. Skador satte till stor del stopp för Johan Anderssons framfart, precis som för hans mittbackskollega i Djurgården Kleber Saarenpää. Dessutom tog talangen inte alltid tillvara på sin talang vilket gjorde att han inte gav fotbollen de 100 procent som krävs för att nå de allra högsta höjderna. Men fem säsonger i Djurgården är fint nog för de flesta!
