Tack för din tid i DIF, Malkolm Nilsson Säfqvist!

Lika vacker och magisk som fotbollen stundtals är, lika krasst brutal kan den samtidigt vara i andra avseenden. Djurgårdens målvakt Malkolm Nilsson Säfqvist har fått uppleva båda dessa sidor, där en lång och framgångsrik karriär i Halmstads BK tog en ny vändning under en extremt otursförföljd sejour i Djurgården.

Den nu 32-årige burväktaren anslöt till DIF från Halmstads BK i december 2023, efter att ha radat upp hela 186 tävlingsmatcher (med ett gjort mål!) mellan stolparna för HBK .

En blårandig debut skedde sedan i Svenska Cupen mot Nordic United följt av en allsvensk debut 2024 i hemmaderbyt mot AIK, då Malkolm dessvärre åkte på en tuff skada och tvingades kliva av.

Han var dock tillbaka mellan stolparna i mars 2025 och radade upp avgörande räddningar i dubbelmötet mot Pafos i åttondelsfinalen i Conference League som bidrog till avancemang. Dessvärre kom en ny – och skulle det visa sig, extremt allvarlig – skada i slutet av det hemmamötet, vars konsekvenser innebär att Malkom nu tvingas att lägga handskarna på hyllan permanent och samtidigt tacka för sig i DIF.
– Det visade sig att skadan som jag ådrog mig mot Pafos var karriärsdödande, för att använda ett starkt uttryck. Så det innebär att jag får avsluta den aktiva fotbollskarriären här och nu, förklarar Malkolm som efter en lång tid av rehab nu landat i beslutet.
– Det har varit en lång process och det har gått en bit över ett år nu. Jag har hela tiden haft en stark vilja att komma tillbaka, men det känns som att det inte är värt att ta riskerna för att skadan förvärras och ger eventuella men för resten av livet. Jag kommer inte heller att kunna göra mig själv rättvisa på planen – och gör jag inte det kan jag inte vara till någon glädje för någon annan. Så då känns det bättre att ta beslutet att kliva åt sidan. Självklart väldigt tråkigt och tufft, men ändå det rätta valet.

Malkolm har kämpat på med rehab i över ett års tid och stundtals har det känts som att han ändå varit nära att komma tillbaka.
– Det har varit både och. Vissa perioder har det känts ganska bra, men jag fick även tidigt signaler från de läkare som gjorde operationen att det här kan vara ett hot för karriären. Så jag har levt med den vetskapen och känslan i snart ett år. Men sedan har min rehab ändå gått betydligt bättre än vi hade hoppats på och vi har dagligen försökt att få ordning på armbågen och de övriga skadorna. Men på något sätt har det ändå känts svårt och smärtan när jag tränat fotboll har varit ganska brutal i både armbåge, händer och fingrar. Det finns ju en risk att man drar upp den här skadan och gör det värre om det vill sig illa, så det har varit väldigt mycket upp och ner under den här perioden.

Förstod du när du fick smällen mot Pafos hur illa det kunde vara?
– Det kom nog först när jag kom ner i omklädningsrummet då chocken och adrenalinet började lägga sig. Jag fick ju fantastisk hjälp ute på planen av vårt medteam och framför allt av vår lagläkare Martin som drog armbågen tillbaka på plats. Men det är klart att det inte kändes jättebra och jag tror att man kan se på min reaktion att jag märker att det är väldigt allvarligt – och med tanke på undersökningarna och de röntgenbilder som vi tog efter så fattade jag ganska snabbt att det var väldigt illa.

Känns det bittert att det hände just när du var på väg tillbaka i form och hade kommit in i laget igen?
– Det är blandat. På något sätt är det ändå vackert att den största matchen i min karriär blir min sista, så det finns absolut något fint i det. Men det är klart att det har varit lite bittert sett till matcherna efter mot Rapid Wien och Chelsea. Det är klart att man hade velat spela dem. Sedan var det ju en allsvensk säsong som gick upp och ner för laget, men jag har ju hela tiden stått vid sidan om varit med på Europa-matcherna på bortaplan, så man har ju känt att man kunnat bidra. Men jag skulle ljuga om jag inte medgav att det var en tråkig tajming; samtidigt kunde det ha hänt på träningen inför Pafos borta och det hade ju varit betydligt värre, berättar Malkolm som ändå lämnar Djurgården med en mängd fina intryck och minnen.
– Om man ska snacka speltid och matcher är det klart att jag inte är jättenöjd, jag har startat fyra tävlingsmatcher och slutfört en. På så sätt har det ju inte varit optimalt och jag har dessutom opererats tre gånger, så ser man enbart till den delen är det klart att jag hade önskat en bättre tid.
– Samtidigt har allt annat varit värt det alla gånger om. Vännerna jag har funnit här och all kärlek och stöttning som jag har fått från supportrar och folk runt omkring föreningen har varit helt fantastisk. Så jag känner verkligen att den bild som jag hade fått av Djurgården har stämt. Det finns otroligt mycket som är fint och bra kring den här föreningen som man ska vara jäkligt stolt över som djurgårdare. Jag har bara varit här och lånat en tröja egentligen, men ändå känt mig som en del av familjen och kommer alltid att bära med mig den här tiden – även om den blev alltför kort. Men förhoppningsvis blir vi kvar in stan och kan fortsätta att gå på DIF-matcher så att man får fortsätta att känna den känslan och kärleken.

Så du känner ändå att du har blivit en Stockholmare till slut?
– På något sätt kommer Halmstad alltid att vara den klubb som kanske ligger närmast hjärtat, sett till den historia som jag har. Men den här korta tiden i Djurgården har verkligen varit över all förväntan i hur fint det har varit – och då har jag ändå gått i ett år med den här allvarliga skadan. Så självklart kommer jag alltid att hålla en tumme för Djurgården i alla matcher framöver.

Nu när du är vid slutpunkten, hur skulle du summera din karriär?
– Det är väl en klassisk två plus-karriär. Det är klart att det har gått upp och ner i min karriär där det blev väldigt många matcher under en massa år i Halmstad. Jag är stolt över den tiden och försökte göra vad jag kunde för att få tillbaka Halmstad till en allsvensk kostym. Sedan har som sagt sejouren här i Djurgården inte varit optimal rent prestationsmässigt på planen. Men jag känner att jag har fått ut väldigt mycket glädje av den ändå och framför allt känner jag att jag har bidragit med det jag har kunnat vid sidan av planen. Så jag hoppas att de som sitter i omklädningsrummet på Kaknäs kan säga goda ord om mig nu när jag lämnar – och gör de det är jag stolt över det. Men totalt sett en stabil och rätt rolig karriär, även om man kanske hade önskat sig ett SM-guld eller två. Det hade varit ett drömscenario, avrundar Malkolm.