Lundquist bemöter Lars Liljegren

Djurgårdens ordförande Bosse Lundquist bemöter Lars Liljegrens (ordförande i Stockholms idrottsförbund) debattartikel, publicerad i DN måndag den 11 mars. Lars Liljegren, ordförande i Stockholms Idrottsförbund, kallar i Dagens Nyheter i dag, måndag, Djurgårdens (och Hammarbys) medlemmar, supportrar och styrelseledamöter för skrikande gökungar för att vi vill spela allsvensk och internationell fotboll på Stadion enligt de regler som kommer att vara gällande i framtiden. Vi kommer i morgon, tisdag, på Djurgårdens medlemsmöte att beröra Liljegrens påhopp. Dock kan jag inte undgå att redan nu göra några reflexioner: Jag har själv aldrig träffat Liljegren. Eftersom han är ordförande i Stockholms Idrottsförbund, har stora ambitioner och därmed säkert ett tidkrävande arbete för att nå toppen i idrottsrörelsen i Sverige samt i övrigt kanske också många förtroendeuppdrag får man ha förståelse för att han inte har tid med gräsrötterna. Det har väl inte makthavare av hans typ! Men det hade kanske varit klädsamt om Liljegren låtit någon ge honom viss faktainformation så att de värsta grodorna hade kunnat undvikas. Utan kontakt med Djurgården och utan att vara informerad i sak påstår Liljegren att "Djurgårdens IF Fotboll har samma anspråk som Hammarby IF Fotboll (150 miljoner kronor)". Djurgården har aldrig framfört några sådana anspråk. Vi har överhuvudtaget inte nämnt någon siffra. Vi har informerat Stockholms Stad om att Stadion, för att Djurgården skall tillåtas spela fotboll där, måste anpassas till gällande UEFA-regler och till de anpassningar som kan förväntas komma utifrån dessa för svensk fotboll. Efter ett omfattande utredningsarbete har stadens idrottsnämnd vid möte i december 2001 fastslagit att "det är klart att Stockholms Stadion inte klarar licenskraven främst med tanke på K-märkningen". Stadens förvaltning har mot den bakgrunden efter samråd med Djurgården tillskrivit berörda myndigheter vad avser K-märkning för att i sak informera sig närmare om vad dessa innebär. Vi har ännu inte fått svar. Beträffande de 4 miljoner som Liljegren nämner för belysningen är sanningen den att belysningsfrågan var ett känt faktum när evenemangskontraktet för 2000, 2001 och 2002 undertecknades mellan Djurgården och Stockholms Stad. Svenska Fotbollförbundet hade redan då klart angivit att dispens inte skulle ges längre än till och med 2001. I den då överenskomna hyran inkluderades alltså ny belysning. Staden bekräftade så sent som i januari 2001 till Djurgården och Svenska Fotbollförbundet att belysningsfrågan skulle vara åtgärdad vid säsongsstart. Nu kanske Liljegren tillhör den kategori som anser att ingångna avtal inte skall hållas och agerar därefter. Vi i Djurgården är av motsatt uppfattning och såvitt vi förstår även Stockholms Stad efter det att man förtjänstfullt beslutat att åtgärda ljuset. Viktigare än Liljegrens obefintliga faktainformation är dock hans inställning till elitidrottens förutsättningar. Sverige håller på att halka efter ordentligt i många frågor , bland annat arenafrågan, jämfört med andra länder. Nya moderna arenor byggs i snart sagt varje land. Arenor renoveras, byggs om och moderniseras. Så även i Sverige, men inte i Stockholm! På alla elitarenor i Sverige finns nu till exempel nya stolar enligt UEFA-reglerna installerade på en stor del av respektive arenas sittplatser. Alla arenor utom Stockholms Stadion och Söderstadion! Kan man möjligtvis ana ett samband med det gedigna och äkta motstånd till förnyelse och till att skapa goda förutsättningar för landets elitfotboll som ordförande i Stockholms idrottsförbund tycks ha? I de marknadsundersökningar som de svenska elitklubbarna gjort under 2001 framgår klart att publiken kräver bättre och bättre komfort i alla avseenden. Sanitet är ett område som kommer att kosta pengar på Stockholms Stadion. Jag tror ingen - utom möjligtvis Liljegren - tycker det är trevligt med de i sanning bristande sanitetsanläggningar som för tillfället finns. Definitivt tycker vare sig åskådare eller omgivningen det! Liljegren har dock tydligen i grunden inställningen att svenska fotbollsföreningar och dess publik inte skall ha samma standard som övriga Europa. Medlemmar, supportrar och styrelser som arbetar hårt och motiverat för att skapa förutsättningar för att utveckla svensk elitfotboll - och därmed också vårt lära landslag - kallar Liljegren skrikande gökungar! Liljegren kandiderade som ordförande till Riksidrottsförbundet, men blev utslagen. Det var nog tur det! Av Bo Lundquist, ordförande DIF Fotboll, © DIF Fotboll