Krönika: Lars-Tommy i Astrid Lindgren-land

Jag har läst att de svenska sportjournalisterna har varit dumma. De har varit så dumma att de till och med har del i de sämre resultat som det svenska fotbollslandslaget har presterat under den senaste tiden. Kritiken mot våra förbundskaptener Lars-Tommy har helt enkelt varit för hård. Jag läser att Lars-Tommy är obesegrade på de senaste elva kvalmatcherna. Jag läser att sist Per Zetterberg var med och spelade mot Turkiet blev det bara en poäng på två matcher (1995). Jag läser att ingen arbetar så hårt som Lars-Tommy som tydligen är uppe dygnet runt inför matcherna. Allt ovanstående är naturligtvis sant men vad säger egentligen sanningen. Jo, att Sverige till största delen har mött små fotbollsländer i kvalmatcherna. Jo, att det knappast var Per Zetterbergs fel att det bara blev en poäng mot Turkiet. Jo, att man måste fråga sig varför man behöver vara uppe och fundera på dygnet runt inför en match när man ändå alltid ser ut att använda sig av samma taktik och spelare. I Sverige sparkas av tradition inte förbundskaptener i första taget. Inte i det andra heller. Det krävdes ett Kalle Anka-resultat för att Olle Nordin skulle få lämna jobbet och det krävdes tunga misslyckanden i såväl EM-kval som VM-kval för att Tommy Svensson och dess förinnan Laban Arnesson skulle få gå. Med facit i sin hand är det uppenbart att de två sistnämnda satt kvar för länge och därför är det inte särskilt konstigt att svenska sportjournalister nu kräver Lars-Tommys avgång. Fråga Kevin Keegan, Dino Zoff eller Frank Reijkard. Jag vet inte hur Lars Lagerbäck kvalificerat sig för att bli förbundskapten men jag kan Tommy Söderbergs meritlista. Det var naturligtvis bedrifter att ta Djurgården till SM-final 1988 och att vinna guld med AIK 1992. Jag har själv haft Söderberg som tränare och kan bekräfta att han kan göra ett vanligt träningspass till en upplevelse genom sitt engagemang. Tyvärr ser jag inte längre samma glöd i Söderbergs ögon längre. Jag vet inte om det är TV-kamerorna och fotograferna som inte förmår förmedla den men numera ser jag bara tung tjurighet. Ett svenskt landslag är ingen personlig angelägenhet för de som jobbar med laget utan av hela landets intresse. Som förbundskapten tjänar man därför inte mycket på att irritera sig på journalister och reportrar. Det går inte att kräva lugn och ro och tro att de ska nöja sig med några utslitna klyschor vid en offentlig presskonferens. Visst kan vi bortse resultaten. Vi kan skylla den bedrövliga poängskörden från EM på ovanan vid att spela EM-slutspel eller att Stefan Schwarz var skadad men tyvärr tjänar knappast Lars-Tommy på att landslaget bedöms för sitt spel. Det är ett högt odds på att en höjdboll mot Kenneth Andersson någonsin mer kommer att resultera i något positivt. Med tanke på vad svenska landslaget presterat under året är det svårt för mig att förvånas över kritiken mot Lars-Tommy. I ett Astrid Lindgren-land hade kanske misslyckandet genererat en bulle, bättre lycka nästa gång och en uppmuntrande klapp i ryggen men this is fuckin’ national team football som Stuart Baxter hade sagt. David Bogerius