Patrik Anderssons VM-krönika
- 5 feb 2002
I samarbete med Quesada - en av DIF Fotbolls huvudsponsorer - kan gamla.dif.se publicera ett antal VM-krönikor, skrivna av Patrik "Bjärred" Andersson. Krönikan är tidigare endast publicerad för Quesadas kunder.
Kära vänner,
Jag måste börja med att berätta om den vita svenska julen, det är verkligen något speciellt med att få komma hem till Sverige och uppleva en "riktig" jul, som man vande sig vid när man växte upp... jättehärligt!
Jag tror att jag hann med allt jag hade föresatt mig att göra under de få dagarna i Bjärred. Vi brukar alltid ha ett inrutat schema. Viktigt för mig är att träffa familjen och mina närmaste vänner. Min äldsta vän lärde jag känna redan i lågstadiet, vi lirade fotboll redan då i sjuårsåldern.
Vilken position jag spelade på? Tja, i stort sett överallt, det var ju bollen som bestämde var man spelade…
Jag måste få avslöja en liten hemlighet också, tro det om du vill, men jag börjar lära mig att gilla morsans julsill... jag är verkligen ingen inbiten sillälskare, men det börjar komma.
Nyårsdagen åkte jag tillbaka till Barcelona. Och jag hann inte träna många gånger förrän jag fick en rejäl smäll på knäet. Det var kring den 9-10 januari. Det visade sig att ledbandet blivit uttänjt, precis som när du drar i ett gummiband.
Jag har försökt att hänga med och träna varje dag, det har känts som läkningen gick åt rätt håll. Men så i förra veckan märkte jag att det var något som inte stämde i knäet, trots att jag har gått på kortison, så läkaren undersökte mig igen och fann att det var fortsatt inflammation. Han "tömde ut" allt elände.
På ett sätt känns det skönt att veta vad det var som irriterade mig, det är ju viktigt att lära sig att tolka kroppens signaler. Det är också viktigt att vara på topp när vi kör i gång säsongen på allvar under februari. Vi har dessutom en lång säsong framför oss. Mitt lag har verkligen varit nere i en formsvacka, vi har förlorat de två senaste matcherna, det har varit frustrerande att inte kunna vara med och spela. Det är många som bryr sig, många som vill att vi ska komma tillbaka med full kraft och börja vinna igen.
Det har verkligen blåst i media den senaste tiden. Men man måste lära sig att härda ut, så funkar ju fotbollen.
Det enda som räknas är seger. Uppfyller man inte det, då får man ta skeden i vacker hand och stå ut med en kritisk press. Det blåste redan i Bayern.
Men jag har valt att ha hög målsättning, därför har jag också valt att vara här, där det blåser ibland. Nu vill jag snabbt bli frisk och hjälpa laget, det är det enda som betyder något för mig just nu. Jag räknar med att börja spela igen den här helgen, Teneriffa borta.
Men i bakhuvudet tänker jag också mycket på våra VM-förberedelser. Kick-offen sker den 13 februari i Tessaloniki mot Grekland. Jag har aldrig mött dem tidigare på A-nivå, det ska bli spännande. Grekland övertygade senast mot England, 2-2. Så det blir säkert ingen enkel match.
Vi börjar nu dra upp riktlinjerna på allvar inför vårens program, rätt matchning och motstånd, rätt träningsdos, boende i Japan, kosthållning (egen kock med till Japan). Allt för att vi ska vara optimalt förberedda den 2 juni.
Därför kändes lottningen inför EM 2004 lite väl avlägsen, även om jag kände en viss spänning under själva dragningen. Ur sportslig synvinkel får vi svenskar vara nöjda med gruppen vi hamnade i. Polen, Ungern, Lettland och San Marino är lag som vi bara ska klara av. Men nu lägger jag det på hyllan.
Idrottsgalan i Globen i Stockholm i mitten av januari var en höjdare. Det var jättekul att få träffa gamla och nya idrottsvänner och utbyta erfarenheter. Och jag är mycket stolt att jag nominerades till årets idrottsman, det tillhör inte vanligheterna att en lagspelare får vara med om sådan uppskattning. Men det var också riktigt, tycker jag, att skidåkaren Per Elofsson fick priset. Han har gjort en strålande insats och var väl värd den högsta utmärkelsen. Jag håller tummarna inför OS.
Men jag gillade verkligen det som hände innan prisutdelningen. Vi var några som hade en fördrink med Hovet, kungen, drottningen, prinsessorna och Carl Philip. Det var en höjdare på sitt speciella sätt. Jag hade Madeleine vid bordet. Vad vi pratade om? Allt mellan himmel och jord.
Men framför allt, hela kungafamiljen är vanliga, vänliga och jättetrevliga människor. Samvaron den kvällen gav mig många tankar om livet och var en höjdpunkt som jag kommer att minnas rätt länge, det kan jag försäkra.
Allra sist... blir det aldrig slut, det där i Afghanistan, var är bin Ladin egentligen, undrar jag ibland för mig själv, annars har jag liksom alla andra svenskar de senaste dagarna berörts djupt i själen av den mördade turkiska flickan...
Tack för ordet! Skriver snart igen!
Av Patrik Andersson, © Quesada
Kära vänner,
Jag måste börja med att berätta om den vita svenska julen, det är verkligen något speciellt med att få komma hem till Sverige och uppleva en "riktig" jul, som man vande sig vid när man växte upp... jättehärligt!
Jag tror att jag hann med allt jag hade föresatt mig att göra under de få dagarna i Bjärred. Vi brukar alltid ha ett inrutat schema. Viktigt för mig är att träffa familjen och mina närmaste vänner. Min äldsta vän lärde jag känna redan i lågstadiet, vi lirade fotboll redan då i sjuårsåldern.
Vilken position jag spelade på? Tja, i stort sett överallt, det var ju bollen som bestämde var man spelade…
Jag måste få avslöja en liten hemlighet också, tro det om du vill, men jag börjar lära mig att gilla morsans julsill... jag är verkligen ingen inbiten sillälskare, men det börjar komma.
Nyårsdagen åkte jag tillbaka till Barcelona. Och jag hann inte träna många gånger förrän jag fick en rejäl smäll på knäet. Det var kring den 9-10 januari. Det visade sig att ledbandet blivit uttänjt, precis som när du drar i ett gummiband.
Jag har försökt att hänga med och träna varje dag, det har känts som läkningen gick åt rätt håll. Men så i förra veckan märkte jag att det var något som inte stämde i knäet, trots att jag har gått på kortison, så läkaren undersökte mig igen och fann att det var fortsatt inflammation. Han "tömde ut" allt elände.
På ett sätt känns det skönt att veta vad det var som irriterade mig, det är ju viktigt att lära sig att tolka kroppens signaler. Det är också viktigt att vara på topp när vi kör i gång säsongen på allvar under februari. Vi har dessutom en lång säsong framför oss. Mitt lag har verkligen varit nere i en formsvacka, vi har förlorat de två senaste matcherna, det har varit frustrerande att inte kunna vara med och spela. Det är många som bryr sig, många som vill att vi ska komma tillbaka med full kraft och börja vinna igen.
Det har verkligen blåst i media den senaste tiden. Men man måste lära sig att härda ut, så funkar ju fotbollen.
Det enda som räknas är seger. Uppfyller man inte det, då får man ta skeden i vacker hand och stå ut med en kritisk press. Det blåste redan i Bayern.
Men jag har valt att ha hög målsättning, därför har jag också valt att vara här, där det blåser ibland. Nu vill jag snabbt bli frisk och hjälpa laget, det är det enda som betyder något för mig just nu. Jag räknar med att börja spela igen den här helgen, Teneriffa borta.
Men i bakhuvudet tänker jag också mycket på våra VM-förberedelser. Kick-offen sker den 13 februari i Tessaloniki mot Grekland. Jag har aldrig mött dem tidigare på A-nivå, det ska bli spännande. Grekland övertygade senast mot England, 2-2. Så det blir säkert ingen enkel match.
Vi börjar nu dra upp riktlinjerna på allvar inför vårens program, rätt matchning och motstånd, rätt träningsdos, boende i Japan, kosthållning (egen kock med till Japan). Allt för att vi ska vara optimalt förberedda den 2 juni.
Därför kändes lottningen inför EM 2004 lite väl avlägsen, även om jag kände en viss spänning under själva dragningen. Ur sportslig synvinkel får vi svenskar vara nöjda med gruppen vi hamnade i. Polen, Ungern, Lettland och San Marino är lag som vi bara ska klara av. Men nu lägger jag det på hyllan.
Idrottsgalan i Globen i Stockholm i mitten av januari var en höjdare. Det var jättekul att få träffa gamla och nya idrottsvänner och utbyta erfarenheter. Och jag är mycket stolt att jag nominerades till årets idrottsman, det tillhör inte vanligheterna att en lagspelare får vara med om sådan uppskattning. Men det var också riktigt, tycker jag, att skidåkaren Per Elofsson fick priset. Han har gjort en strålande insats och var väl värd den högsta utmärkelsen. Jag håller tummarna inför OS.
Men jag gillade verkligen det som hände innan prisutdelningen. Vi var några som hade en fördrink med Hovet, kungen, drottningen, prinsessorna och Carl Philip. Det var en höjdare på sitt speciella sätt. Jag hade Madeleine vid bordet. Vad vi pratade om? Allt mellan himmel och jord.
Men framför allt, hela kungafamiljen är vanliga, vänliga och jättetrevliga människor. Samvaron den kvällen gav mig många tankar om livet och var en höjdpunkt som jag kommer att minnas rätt länge, det kan jag försäkra.
Allra sist... blir det aldrig slut, det där i Afghanistan, var är bin Ladin egentligen, undrar jag ibland för mig själv, annars har jag liksom alla andra svenskar de senaste dagarna berörts djupt i själen av den mördade turkiska flickan...
Tack för ordet! Skriver snart igen!
Av Patrik Andersson, © Quesada