Analys: Vålerenga belyste DIF:s problem

Som så ofta annars kan man säga att DIF–Vålerenga var en match med två ansikten, ett före och ett annat efter pausvilan. Det första ansiktet lovade gott, medan det andra tydligt illustrerade Djurgårdens stora problem.

Säsongspremiären på ett gräsligt gräslöst Råsunda blev ingen upplevelse att minnas. Precis som i höstas fick ett stundtals fyndigt och vasst Djurgården till slut vika sig mot Kjetil Rekdals nästan överdrivet stabila lagbygge. Ingen skam i sig, frågan är om inte norrmännen är Nordens bästa lag för tillfället. Ingen annan klubb har radat upp fyra raka segrar i inledningen av Royal League.

I den första halvleken visade Djurgården upp ett spel som kan räcka långt. Man borde gjort minst ett mål på de chanser som skapades, men tyvärr hade Felix Magro och Jones Kusi-Asare ställt in nicksiktet en aning för högt. Tobias Hysén fortsatte också sin ovana från 2004, att stressa upp sig för mycket i öppet läge. Vålerenga hade visserligen en del halvchanser framför en för dagen het Oskar Wahlström, men den norska ledningen i paus kändes inte helt motiverad.

Därför var det med hopp man gick in i den andra akten – ett hopp som dock snabbt kom att grusas. Mot ett samlat och defensivt säkert Vålerenga hade Djurgården förtvivlat svårt att skapa ett ordentligt tryck. Man hade ett fåtal lägen, men det var mer slumpens skörd än resultatet av ett ordnat anfallsspel. Därmed manifesterades än en gång problemet med att ta grepp om och styra matcher, vilket var förra höstens följetång.

Det saknas helt enkelt ett stabilt grundspel. Det positiva är att ett sådant är under utveckling, och att det finns gott om både tid och matcher fram till den allsvenska starten.

Nu testades en delvis ny mittfältskonstellation, med Johannesson som defensivt lås och med Arneng och Magro i mer framskjutna positioner. Ett intressant försök som om det slår väl ut kan lägga grunden till ett mer varierat spel. Det finns dock två farhågor:
– Någon måste ta tag i spelet. Vem? De flesta anfall börjar på bakre delen av mittfältet, varifrån firma Rehn/Källström mästerligt byggde upp spelet under åren 01-03. Någon given playmaker finns inte i dagsläget. Markus Johannesson har sina styrkor som effektiv stopper, men är inte spelaren som hårt trängd smeker ut en 60-metare på kanten. Arneng är inte heller den typen. Kanske kan Felix Magro, med sitt spelsinne och sin precisa vänster, fylla luckan.
– Utan en uttalat offensiv mittfältare riskerar centern att bli isolerad. I andra halvlek sprang Jones fruktlöst omkring och stångades mot den massiva norska backlinjen, ofta helt utan understöd. Vad spelar det för roll om centern vinner en höjdboll, om ingen finns där för att ta hand om resultatet?

*****

Innan matchen ställde jag några frågor, som trots underlaget fick hyfsat uttömmande svar:

Hur fungerar Jones i centerrollen?
Överraskande bra. Magneten i bröstet har kvar sin dragningskraft och steget var rappt trots kylan. Helt klart tillför ghananen något som saknats tidigare. Att det offensiva spelet stagnerade efter paus ska man inte lasta Jones för.

Hur blir mittfältet med Magro?
Hur man rent taktiskt ställde upp har vi redan behandlat. Om Felix Magro själv kan sägas att han såg riktigt intressant ut. Naturlig bollbehandling, effektiv vänsterfot och en blick för spellösningar som stundtals fick undertecknad att tänka på en viss pojk från Partille. Hitter man rätt roll åt Magro kommer han att bli oerhört värdefull.

Vågar DIF ta tag i taktpinnen mot ett starkt motstånd?
Svar ja. Intentionerna var det inget fel på och under första akten dominerade DIF stundtals. Att sedan orken och idéerna tröt i andra är en annan sak. Modet och viljan fanns utan tvivel där.

*****

Med detta avklarat summerar vi matchens...

... bästa: Magro var bra, men frågan är om inte det största utropstecknet var Sölvi Ottesen. Den unge islänningens fysiska styrka och förmåga att alltid få ett långt ben emellan är beundransvärd. Det blir tuff konkurrens i mittförsvaret i år.

... underligaste: När Nordens bästa lag gör upp borde Nordens bästa domare vara på plats. Gårdagens dansk lämnade en del övrigt att önska, åt båda håll ska sägas. Det är inte första gången heller, dags att se över tillsättningen?

... dråpligaste: Visst var Stefan Ishizakis frispark fram till 1–0 vacker. Men den hade inte gått in om den inte hade slagit i ryggen på en ovetandes Oskar Wahlström. Otur för Oskar som svarade för en helgjuten insats.

... roligaste: Råsundas "gräsmatta" bestod till 80-90 procent av sand. Men i sin ambition att göra intrycket bättre hade planskötarna spraymålat sanden – grön. Det hjälpte knappast mot felstudsar, men charmigt var det.

Viktor Barth-Kron
[email protected]

© DIF Fotboll