Pedda: Resan har börjat

Peder Ernerot berättar fritt ur hjärtat om sina alldeles egna tankar om Djurgården, och säkert även om en hel del annat.

Ärade Djurgårdare!

Jag har fått förmånen att använda mig av detta forum för att låta tankar och åsikter flöda fritt angående världens, enligt mig, främsta fotbollslag – Djurgårdens IF. Vissa har kanske hört någon låt med mitt band Sektion B spelas på Stadion, några har kanske läst krönikorna jag skrev på DFAB:s hemsida, medan andra kanske undrar vad det här är för en skäggig figur som dyker upp och ska tycka till om DIF. Oavsett vilket kommer innehållet, precis som i tidigare fall, att handla om känslor och tankar sprungna ur ett hårt slående Djurgårdshjärta. Jag har följt klubben i 35 år. Från de första stapplande fotbollsträningarna i Gärdeshallen när jag var 7 år, till dagens nötande av träbänkarna på Stadion (tjocka, feta sittplats är en rättighet man förtjänar vid en viss uppnådd ålder).

Eftersom jag kommer att skriva dessa krönikor i egenskap av supporter kommer förmodligen en del av det som publiceras här att falla lite utanför Djurgårdens officiella ramar. Det är bra, till och med eftersträvansvärt. Så när ni läser åsikter som ni inte håller med om är det mig ni ska korsfästa - inte Djurgården som klubb, ej heller vår eminente webbredaktör Riedel.

Men innan ni spikar upp mig bör ni dock känna till att varje nedskrivet ord är format efter en uppriktig tro på vad som är bäst för DIF i skrivande stund. De formuleringarna är i sin tur präglade av en långsiktig tro på vissa värderingar: För att nämna några tror jag på långsiktighet. Sparka tränare eller förkasta spelare efter bara ett par månader är ytterst sällan rätt väg att gå. Jag tror på ett officiellt respektfullt bemötande av motståndare, därför kommer jag att kalla AIK för AIK och Hammarby för Hammarby (hur de sedan benämns i privata samtal med polarna är något helt annat). Jag tror på en läktarkultur befriad från våld. Fotboll ska kunna upplevas utan att behöva få pannbenet spräckt för att man jublat för högt vid fel tillfälle. Om sedan enskilda supportergrupper vill träffas och banka skiten ur varandra på utvalda platser, so be it! Men lämna oss andra utanför.

Jag skulle kunna räkna upp ytterligare ståndpunkter men låt oss nu lägga det dogmatiska åt sidan och koncentrera oss på hur det går för våra kära blåränder i år. Nu i början på mars känns tanken på fotboll extremt främmande, med allsvenska planerna mer lämpade för kejsarpingviner än fotbollsspelare. Men när det väl drar igång tror jag ändå på ett bra år. Bra såtillvida att vi kommer att befinna oss på övre halvan av tabellen och vi kommer att vinna åtminstone en av derbymatcherna mot AIK (två års väntan är en lång tid i fotbollssammanhang).

Självklart skall siktet inför en säsong alltid vara inställt på guld; men vikten av ett realistiskt perspektiv kan inte nog understrykas efter Hammarbys komiska topp 4-målsättning förra året. Även vi upplevde ju en magsårsframkallande debaclesäsong under fjolåret, men det kändes ändå som att Mattias Jonssons avgörande mål mot Assyriska var ett startskott på något nytt. Ett bungyjump ner i infernots nionde krets där vi gjorde en touchdown, för att sedan med full kraft studsa tillbaka upp mot toppen.

För det är där vi hör hemma och det är dit vi ska. Det kommer att bli en lång resa som kräver stora mängder av tålamod och hårt arbete. Kanske höjer vi pokalen 2012, kanske tar det ytterligare 5 eller 15 år? Men något är helt klart på gång. Vi kan kalla det för ”det nya Djurgården” eller något annat, men resan är definitivt påbörjad och vi gör den tillsammans: spelare, ledare, supportrar, eldsjälar - ja alla som har ett Djurgårdshjärta. Och det är många.

Mot nya guld!

Peder Ernerot

Jonas Riedel © DIF Fotboll