Stor intervju med Emil Bergström

Vår populära kapten Emil Bergström har hittills hunnit spela fem år i djurgårdströjan och är med största sannolikhet en av killarna i laget med störst djurgårdshjärta. Här berättar han bland annat hur det kändes när han redan som 20-åring fick ta över kaptensbindeln i A-laget, varför han bär otursnumret 13 på ryggen och vad han har för framtidsplaner efter att fotbollskarriären är avslutad. Regnet hänger i luften över Kaknäs och ett sent träningspass är precis avslutat. När Emil Bergström och resten av laget har ätit upp sin lunch så visar den alltid lika trevliga Emil vägen till kontoret där vi slår oss ner för en halvtimmes intervju: Emil! Hur mår du och hur är livet? - Jodå. På hemmaplan är det jäkligt bra, jag har kommit tillrätta i lägenheten nu sedan jag flyttade i juni och livet med tjejen är bra. Jag mår bra! Du har flyttat till Vasastan. Hur känns det att bo i ett riktigt Djurgårdsnäste? - Det är asskönt. Andra eller tredje dagen när jag skulle gå ner på Ica och handla så var det en kille där som sa ”så du har flyttat hit? Vad kul! Här har du lite jordgubbar”. Det är helt fantastiskt, alla tar hand om mig jättebra och alla jag träffar är jätteglada så det känns sjukt bra. Hur ser en dag utan fotboll ut för dig? - Det beror lite på hur kroppen känns, men om jag känner mig hyfsat fräsch så går jag alltid och tränar, antingen går ut och springer eller går till gymmet. Jag kollar även mycket serier och så försöker jag träffa familjen också såklart. Det är väl det, försöker träffa vänner och ha ett vanligt liv liksom. Har du någon favoritserie? - Jag kollar på väldigt många. När Suits kom för längesedan kollade jag mycket på det, just nu kollar jag mycket på Empire. Sedan har Daniel Berntsen fått mig att kolla på en tecknad mangaserie som heter Naruto, haha. Det är helt sjukt, det är hans favoritserie. [caption id="attachment_89636" align="alignnone" width="743"] Bergström, Berntsen och Faltsetas firar mål mot Halmstad. Foto: Johanna Lundberg / Bildbyrån[/caption]

Det är svårt att beskriva, det bevisar att det man gör betyder något för flera.

Du pluggar också va? - Nej, inte nu faktiskt. Jag hade den sista tentan i mitten av januari. Är det en kandidat du har kört? - Nej, jag har bara kört lite grundkurser i ekonomi på distans från Blekinge. Men jag är faktiskt sugen på att plugga igen, jag funderar på att kanske söka till Handelshögskolan nästa år. Det kommer nog bli rätt svårt med tiden tror jag, men jag ska försöka i alla fall. Har du alltid spelat fotboll eller har du haft någon annan sysselsättning? - Ja, jag började ju spela fotboll när jag var fem bast. Då var det Spånga fotbollsskola på Gläntan. Jag kommer ihåg att farsan blev asglad för efter 10 sekunder tog jag bollen och smällde upp den i nättaket. Min storebror var inte lika lyckad i fotboll, han har absolut lyckats på andra plan i livet, men just själva fotbollen var väl kanske inte riktigt hans grej. Så när jag då smällde upp den i nättaket så kände väl pappa att ”yes, det här kanske kan bli någonting”. Jag spelade även basket faktiskt, som var pappas sport, tills jag var runt 11-12 år. Efter det blev det elitsatsning i både basketen och fotbollen så då hade jag bara tid till en sport och då valde jag fotbollen. På lediga dagar försöker jag och polarna dock gå ut och spela lite basket ibland. Nu så har jag även fått intresse för amerikansk fotboll, så ibland går vi ut och kastar lite amerikansk fotboll också. Du är ju musikintresserad och var bland annat med och sjöng in ”Blåblå är kärleken” i samband med förra årets kampanj. Spelar du något instrument eller är det sången du håller dig till? - Jag har spelat lite gitarr, men nu har jag inte gjort det på jättelänge. Ibland åker den fram liksom, den står i ett hörn där hemma och när man har lite tid över så tar man fram den. Jag älskar att sjunga, det har jag alltid gjort, ända sedan jag var liten. Mamma gillar verkligen musik, vi har alltid sjungit tillsammans i köket och vi har även gått på kör tillsammans. Ja, jag älskar verkligen att sjunga, många tycker säkert att jag är lite jobbig – jag sjunger i omklädningsrummet, jag sjunger där hemma. Det är absolut något jag tycker är roligt. Får du någon tid i rampljuset nu när Idol-Kevin är här? - Nja, den tiden har ju absolut minskat. Jag är inte lika poppis längre helt enkelt, men det är sådant man får ta, haha. Beskriv känslan när du redan som 20-åring fick förtroendet att bli kapten i Djurgårdens A-lag. - Den är sjuk. Jag känner ju även nu att varje gång jag får bära den match efter match gör det mig så sjukt stolt. Men just den där första gången när "Adde" (Andreas Johansson) blev utbytt och gav den till mig, jag växte liksom flera snäpp direkt. Och enda sedan dess, att få det fortsatta förtroendet, det gör mig jätteglad. Det är svårt att beskriva, det bevisar att det man gör betyder något för flera. [caption id="attachment_89635" align="alignnone" width="743"] Emil med kaptensbindeln runt armen firar med fansen efter vinst mot Helsingborg. Foto: Petter Arvidson / BILDBYRÅN[/caption]

Om jag skulle spela här under hela min karriär så skulle det vara fantastiskt.

Har du själv valt att bära tröja nummer 13? Det brukar ju betyda otur? - Ja, jag har valt det själv. Min pappa har alltid haft nummer 13 i alla sporter han har ställt upp i, och även jag har alltid haft nummer 13 ända sedan jag var liten. Vi har alltid pratat om att det ger otur för andra. Men tur för er? - Exakt. Det är familjenumret. Det är lite kul för det har liksom smittat av sig nu, alla småkusiner har också nummer 13. Vem är Emil förutom kapten i Djurgården? - Han är väldigt självsäker och säker på vem han är som person, tror jag. Jag bryr mig inte så mycket om vad andra tycker utan jag kör mitt race och sen får folk tycka lite vad de vill. Jag försöker liksom inte ändra på mig själv bara för att passa in. Jag är lite ”goofy”, jag sjunger och skämtar, jag är Emil liksom. Och sen så tror och hoppas jag att människor tycker om den personen jag är. Det är förmodligen ett tag kvar, men vad ser du dig själv göra i livet efter fotbollen? - Det känns som att många vill fortsätta med något inom fotbollen, kanske bli tränare eller göra något sådant, men jag tror inte det är något för mig. Om man kollar hur livet är som fotbollsspelare så är det jättemånga som kollar på annan fotboll, går hem och kollar Premier League och sådär – jag gör ingenting. Jag kollar inte på fotboll för fem öre. Eller ja, om jag är med någon polare så kan det absolut vara kul att kolla någon match någon gång ibland men jag sitter aldrig ensam hemma och kollar, vilket jag vet att många tycker är rätt underligt, haha. Folk brukar håna mig och ibland fråga ”men Emil, vet du vem den här spelaren är?”. När jag var liten visste jag, men nu har jag ingen roll. Men för att svara på frågan - jag vet faktiskt inte exakt vad jag vill göra. Men jag vill skapa mig en karriär inom näringslivet. Jag kommer ha min fotbollskarriär, förhoppningsvis väldigt länge, men sen så vill jag gärna göra något annat och visa att jag kan göra något på annat håll också. Det är därför jag är rätt sugen på att ta upp plugget igen, så att jag faktiskt kan göra något annat och inte bara ta första bästa jobb liksom. Om du får drömma realistiskt, vad har du för mål inom fotbollen? - Jag är rätt bekväm med hur det än kommer att bli. Det är ingen stress, sen såklart har man ju haft en dröm enda sedan man var liten att bli proffs, och det är såklart något jag kämpar för. Drömmen hade ju egentligen varit att komma utomlands, prova på proffslivet och sedan få vända hemma och avsluta karriären här i Djurgården. Det hade ju varit tipptopp, men samtidigt så känner jag att om det inte skulle bli så och då att Djurgården förhoppningsvis fortfarande vill ha mig och jag skulle spela här hela min karriär så skulle det också vara helt fantastiskt. Det är inte många som gör det nu för tiden, och verkligen är de sanna fanbärarna, så det livet skulle ju också vara ascoolt. Jag jobbar varje dag med att bli en bättre fotbollsspelare i allt jag gör, sen får vi se hur långt det räcker. Har du något favoritlag, bortsett från Djurgården, som du känner att du skulle vilja spela i? - När jag var typ 10 år så var det någon tidning som gjorde en jämförelse mellan Stockhomslag och Londonlag, och då blev Djurgården jämfört med Chelsea. Ända sedan dess har jag hejat på Chelsea. Jag kollar som sagt inte så mycket på fotboll längre så jag känner mig inte så delaktig, men är det något lag så är det Chelsea.

Det känns så surrealistiskt att folk vill komma fram och snacka med mig, jag är ju bara en vanlig snubbe från Vällingby liksom.

Vad betyder Djurgården som förening för dig? - Jättemycket, det har ju hängt med ända sedan jag var liten. Jag tror att alla vet vem min farsa är och det inflytandet han har haft på mig. Hela grejen med att jag liksom alltid har haft djurgårdsryggsäck, djurgårdslakan och hela den biten. Bara liksom själva skölden i sig, oavsett sport, representerar hela föreningen och man blir ju stolt bara av att se det märket. Vart man än är, runt om i Sverige eller utomlands, och ser något djurgårdsmärke så tycker man ju att det är ascoolt. Brukar folk känna igen dig på stan? Hur är bemötandet? - Ja, det händer ju. Det är alltid bara positivt bemötande. Det är nog bara en enda gång som någon har sagt typ ”ni kommer torska på söndag” och jag får säga ”haha nej, det kommer vi inte”. Annars är det bara djurgårdare som hälsar och peppar. Det gör mig jätteglad. Om det är någon där ute som är nervös så behöver ni aldrig vara det, jag är en skön gubbe liksom, det är bara komma fram och snacka. Det känns så surrealistiskt att folk vill komma fram och snacka med mig, jag är ju bara en vanlig snubbe från Vällingby liksom. Hur var det att få göra sista målet på Stadion? - Det var helt sjukt, det är svårt att sätta ord på. Det är så himla roligt, just den här historien med att jag och pappa alltid gick tillsammans till Stadion på matchdag och pappa säger ”jag har ju gjort mål på Stadion, det har ju inte du”. Han gjorde mål i någon match han spelade när han gick på GIH. Men han sa ”Emil, gå på allt, det är sista matchen, det är bara att köra” och sen så får jag liksom göra sista målet, det är helt galet. Det känns så coolt, det är svårt att förklara, men mitt mål är liksom att göra ett avstamp i historien. Det låter löjligt kanske men på något sätt vill jag göra något i mitt liv som blir ihågkommet, oavsett om det är inom fotbollen eller något som händer senare. Och nu har jag liksom gjort det, nu är jag inskriven i historieböckerna. [caption id="attachment_89633" align="alignnone" width="743"] Emil efter att ha nickat in sista målet på Stadion. Foto: Marcus Ericsson / BILDBYRÅN[/caption]

När det gick bra gjorde vi allt för varandra.

Finns det något som toppar det eller är det höjdpunkten i din karriär såhär långt? - Nej, det finns nog faktiskt inget som toppar det. Även om jag tycker att sista matchen förra året när jag gjorde min hundrade match för Djurgården var riktigt ballt också. När fansen liksom hängde upp min tröja bredvid Adde Johanssons tröja, att bli jämförd med en sådan spelare som har betytt så mycket för klubben och som varit en så stor spelare betyder jättemycket för mig. Det är väl det som är närmast att toppa det sista målet på Stadion. Nu spelar vi på Tele2 Arena, vad är skillnaderna? Har bytet varit positivt? - Stadion är ju liksom ett kultmärke, det kommer alltid betyda mycket för alla djurgårdare tror jag. Men sen så är ju Tele2 en helt annan grej med alla faciliteter, det är ett helt annat tryck och man sitter närmare planen. Det blir ju en helt annan känsla. Sen så föredrar jag ju naturgräs framför konstgräs egentligen, även om jag absolut trivs på konstgräs också, men jag tycker ju att fotboll ska spelas på naturgräs. Det är lite synd, men i övrigt så är ju Tele2 fantastiskt. Ljudbilden som blir där när alla fans bara sjunger, det är helt otroligt. Det kunde man ju liksom aldrig riktigt få på Stadion. Jag tror att det har varit ett positivt byte för föreningen, att kunna utveckla och ta nya steg och bli en modern toppklubb. Du och Omar har sett starka ut som mittbackspar under säsongen, det verkar ha fungerat väldigt bra? - Ja men absolut, Omar är en lång, stor gubbe. I början hade vi kanske lite problem med att få ihop allting med att ligga i samma linje och flytta upp och ner och så, men det har vi jobbat med redan från början när han först kom hit. Jag tycker vi har fått ihop det bra nu och har ett bra samarbete, jag tycker vi kompletterar varandra bra. Förra året landade Djurgården på 43 poäng i tabellen, nu med två omgångar kvar har vi 45 poäng. Vad tycker du är de största skillnaderna från förra året? - Det är framförallt vår start. Starten på säsongen kan avgöra så himla mycket och när vi hade våra 15 obesegrade matcher i rad där liksom, det var ju rätt sjukt och vi kändes verkligen så starka. Det var ju verkligen inför varje match som vi gick ut och sa till varandra att vi ska verkligen inte förlora, vi ska hålla den här sviten intakt. Vi var ju med där i toppen på riktigt ett tag och det är väl det man ser tillbaka på nu och tycker är lite synd, att vi inte riktigt lyckades behålla det. Men när vi ser tillbaka på säsongen i efterhand så tror jag ändå att man kommer minnas att vi lyckades hålla i den sviten väldigt länge, vilket var jäkligt starkt gjort. Hur mycket psykologi är det? - Jag vet inte riktigt. När det gick bra gjorde vi allt för varandra, när vi höll i den där långa sviten så var det liksom ”jag slänger mig för dig, du slänger dig för mig”. Sedan hade vi några matchen där efter när vi verkligen fortsatte göra det och spelade bra, men vi fick bara inte med oss resultaten och då gick ju luften ur lite. Men samtidigt fortsatte vi ändå vara glada och skämtade med varandra och träningarna såg fortsatt väldigt bra ut under hela säsongen. [caption id="attachment_89637" align="alignnone" width="743"] Tifot innan matchen mot AIK som föreställer Emil Bergström. Foto: Andreas Sandström / BILDBYRÅN[/caption]

Jag har väldigt höga förväntningar på nästa säsong. Jag vill mycket.

Vilket är ditt starkaste minne från säsongen som varit? - Oj, vad svårt. En grej som betydde mycket för mig var ju när jag fick vara med på tifot i derbyt, när jag var i mitten med den där kungakronan. Det var så sjukt coolt alltså, det kommer jag aldrig glömma och jag uppskattar verkligen det jättemycket. Det gick rakt in i hjärtat. Först så såg jag inte vem det var, sen tänkte jag ”men vafan, det är ju jag, haha”. Jag blev jätteupphöjd den matchen och jag blev ju även matchens lirare, jag tror nog att det kan ha påverkat mig lite och varit anledningen till att jag gjorde en så bra match. Hur mycket uppmärksammar du när fansen sjunger om dig? - Jag hör allting. När man hör den här ”Emil och Omar- ramsan” som går fram och tillbaka, man blir stärkt liksom. Vi brukar skämta om den ibland om någon gör något bra på träningen, vi båda uppskattar det verkligen. Vilka tror du vinner årets Allsvenskan? - Om jag måste välja något lag så hoppas jag att Norrköping vinner, jag tycker att de har spelat absolut finast fotboll av de lagen som är med där uppe nu. Vad har du för förväntningar på säsongen 2016? - Vi ska vara med. Förhoppningsvis får vi behålla jäkligt många av liksom själva stommen i laget, och det tror jag är bra. Jag vet hur bra vi kan vara, just de matcherna tidigare i år när vi spelade jättefin fotboll, vi är ett lag som verkligen kan vara med där uppe. Jag har väldigt höga förväntningar på nästa säsong. Jag vill mycket. [caption id="attachment_89634" align="alignnone" width="743"] Colley, Bergstr?öm och Radetinac jublar efter vinst mot Sundsvall. Foto: Nils Jakobsson / BILDBYRÅN[/caption]

Kom till matchen mot Sundsvall, oavsett om ni är glada eller besvikna så är det en summering av säsongen.

Vi kör några favoriter: Mat? - Man borde kanske ha något uttänkt svar på den frågan, haha. Jag vet inte, men just nu äter jag jättemycket indisk mat. Annars har jag den där klassiska rätten från när jag var liten, när jag och mamma lagade falukorv och makaroner. Artist? - Det är svårt att välja, jag lyssnar på så sjukt blandad musik. Men jag kanske kan säga Kings Of Convenience, de är inte så kända men de är två jäkligt sköna killar från Norge. Klädesplagg? - Just nu är jag jätteinne på att ha sådana här 90-talströjor på mig, typ stora sweatshirts. Men sen så har jag ju en skinnjacka som jag älskar. Fotbollsspelare? - När jag var liten hade jag alltid Zinedine Zidane som idol. Om jag måste välja någon som spelar nu så vet jag faktiskt inte. Veckodag? - Söndagar, för då är det NFL, amerikansk fotboll. Då är det alltid jag och två polare som träffas hemma hos mig med massa godsaker att äta. Land att semestra i? - Jag gjorde en resa med en polare där vi backpackade i Australien, det var riktigt coolt. Vi ska även åka nu i år och köra roadtrip i USA, jag har varit i USA tidigare och gillar det verkligen. Har du något du avslutningsvis vill hälsa till alla djurgårdare? - Kom till matchen mot Sundsvall! Jag tycker alltid att sista matchen förtjänar ett riktigt avtack, oavsett om ni är glada eller besvikna så är det en summering av säsongen liksom. Sista matchen ska vara en fest. Sen så vill jag bara säga att ni ska hålla igång, lev era liv, gör det ni vill göra och följ er magkänsla. Ångra ingenting! Lördag den 31 oktober väntar en heldag med djurgårdsfamiljen. Köp biljett till båda matcherna här och biljett till endast fotbollen här! Text och intervjubild: Malin Cronqvist