Åmans återblickar #17 Hatten av för en trotjänare

Med anledning av nyårsdagen passar Ronald "Rolle" Åman på att salutera en DIF-profil som förtjänar en rejäl hattlyftning på 80-årsdagen: Olle "Lill-Lappen" Hellström. Tradition kanske är viktigare än man tror. När jag sitter med ”Lill-Lappen” Hellström på SAIK-fiket (ja, stället kallas så efter klubben Sandvikens AIK, lillebror i fotboll men herre på täppan när det gäller bandy) under julhelgen så blir vi helt plötsligt medvetna om vikten av tradition. Anledningen till mötet är att jag vill teckna ett porträtt över en av våra stora profiler sedan 50-talet. Olle, som han kristnats till, fyller 80 år den första januari. När vi över en slät kopp kaffe räknar ihop de spelare från Sandviken som sedermera blivit djurgårdare konstaterar vi att det är åtta totalt. Hittills. Vi summerar: Evan Pettersson (40-talet), Arne Bryngelsson (40-talet), Thure Wickberg (40-talet, Thure - far till hockeyspelaren Håkan Wickberg - blev legendarisk ledare för Brynäs hockey), Sigge Parling (50- och 60-talet), Olle själv (50- och 60 talet), ”Laban” Arnesson (60-talet), textförfattaren (70- och 80-talet) och så Kim Källström (2000-talet). Vi kunde på rak arm inte komma på någon som gynnat AIK eller Hammarby med sin talang. Visst är det ett talande faktum vad gäller präglande, preferenser och kultur? Nåväl. Olle fyller som sagt jämnt nu den första januari och jag vill naturligvis veta mer än jag redan känner till, vilket är en del eftersom min mamma var klasskamrat med Olle. Den första frågan är motiverad eftersom jag själv aldrig sett mig som norrlänning: Varför ”Lill-Lappen”? Om det finns en liten lapp borde det funnits en stor… - Jodå, pappa kom från Jokkmokk och då blev det nästan med automatik ”Lappen” när han spelade bandy här i Sandviken i ungdomen. Att det skulle bli fotboll och inte bandy för Olle stod klart tidigt, liksom för omgivningen att det handlade om en talangfull ung man som gjorde allsvensk debut redan som artonåring för Sandvikens AIK. Här är det viktigt att hålla reda på suffixen: Sandvikens AIK, med blott en säsong i Allsvenskan och mest känt för sin bandy, har nästan alltid levt i skuggan av Sandvikens IF, fotbollsföreningen. Dock inte säsongen 1954-55 - Olles debutår - då SAIK gjorde sitt enda besök i fotbollens finrum. (Låt dig inte luras av de båda årtalen: fram till 1958 spelade man höst-vår).  Det slutade illa - bara fem poäng totalt och storstryk i Olles debutmatch mot Solnas AIK, 4-9. Det var inte nog med det - året efter rasade man ur div. II också! Vid den tiden spelade Olle i ungdomslandslaget och var naturligtvis ett begärligt byte för de flesta klubbar, som förstod att han näppeligen skulle spela i en lägre serie. Hur kom DIF in i bilden? - Hahaha, det stannade en liten SAAB utanför vår dörr i barnrikehuset på Kullagatan. Ur steg en gänglig Sigge Bergh och kvar satt en kvinnlig chaufför. - Varför en kvinnlig chaufför? - Jag vet inte, men Sigge hade aldrig något körkort… Humor: Sveriges kanske störste ”värvare” under 50- och 60-talet lät sig alltså köras runt om i Sverige och med brett, trygghetsskapande dalmål ingjuta lugn hos oroliga föräldrar och rastlösa talanger. Första matchen i DIF, klubben som han i olika roller varit verksam i under sju decennier, var mot AIK. Vinst med 2-1 och revansch för den nesliga förlusten i Sandviken året innan. Redan från början stod det klart att den elegante halvbacken (idag skulle vi nog säga defensiv mittfältare eller balansspelare) skulle bli en bidragande orsak till Djurgårdens kommande framgångar. Ett kvitto på det blev uttagningen till 40-mannatruppen inför VM 1958 och senare sex A-landskamper. Det första allsvenska guldet 1959, med den dramatiska upplösningen mot IFK Göteborg inför närmare 49 000 åskådare, räknar Olle som ett av de roligaste minnena: - Direkt efter matchen på Råsunda blev vi körda till Bromma där ett flygplan var bokat. Under ett par timmar svävade vi över Stockholm och bara njöt av det faktum att vi vunnit Allsvenskan. Visserligen helt utpumpade men ändå saliga av glädje! Matchen slutade 1-1 och det räckte precis – ett mål till i baken och Göteborg hade vunnit SM-guldet. Researrangör till den sjunde himlen var den inte helt obekante Torsten Adenby, inte bara ”demonpromotor” till bl.a. Snoddas, utan även hängiven DIF-supporter. Ett annat minne som etsat sig fast är den osannolika comebacken till Allsvenskan 1962.  Häng med i turerna nu: DIF lyckades med konsstycket att ramla ur Allsvenskan som regerande mästare 1960. Närmast en bedrift, dessutom med nästan samma trupp. Men så blev det. Slutspurten 1961 – ”kallad den galna hösten i div. II Svealand” - blev rysligt spännande och både omdiskuterad och mytomspunnen. Förutsättningarna inför de sista omgångarna var att IFK Stockholm ledde serien inför de två sista omgångarna på samma poäng som DIF men med bättre målskillnad. I den näst sista omgången vinner vi hemma mot IFK Eskilstuna med 11-1, för att avsluta borta mot Sunne med en lika stor vinst. Suspekt, eller hur? Jag är tvungen att fråga Olle hur det gick till. Han funderar, ser nästan lite besvärad ut och säger: - Jag vet faktiskt inte. - Är det verkligen sant? - Ja, jag vet inte hur det gick till. Men däremot vet jag att en ledamot i IFK Stockholms styrelse åkte till Sunne i hopp om att gjuta mod i dem inför matchen mot oss. Men det gick inget vidare – två av Sunne-spelarna var genuina djurgårdare…Efter matchen såg vi bara ryggtavlan på IFK-ledaren när han stack därifrån. Jag får köpa hans förklaring utan att gräva vidare och konstatera att DIF gick till kval och där tog sig tillbaka till Allsvenskan. Väl tillbaka i den högsta serien 1962 ställdes man mot IFK Göteborg, trea i serien året innan,  i premiären. En öppning som såg tuff ut och det blev den också. För Blåvitt. Efter en halv-timme ledde nykomlingarna med 5-0. När matchen var slut stod det 2-8 på siffertavlan i en av de mest märkliga premiärmatcher som spelats. Så här sas det ordagrant i Sportextra: Från studion lämnar vi direkt till Nya Ullevi där en av årets nykomlingar, Djurgården, gästar fjolårstrean IFK Göteborg. Här kan vi verkligen tala om chockstart. Efter 31 minuter är ställningen 5-0, till Djurgården! Nykomlingarna har sopat banan fullständigt med hemmalaget och svarat för den kanske mest anmärkningsvärda inledningen av en allsvensk match någonsin. Gösta ”Knivsta” Sandberg gjorde 1-0 redan efter sex minuter och därefter har Leif Skiöld, Ulf Schramm och Leif Eriksson två gånger spelat in bollen bakom Gunro Lindberg. Vad ska 1959 års mästare kunna hitta på i årets allsvenska? Svaret på den frågan var ”mycket”. Som en andraplats efter Peking och en allsvensk skyttekung i form av Leffe Skiöld, samt säsongens högsta publiksiffra i Allsvenskan, 47 811,  i september mot just IFK Norrköping. När Olle i dagarna fyller 80 år kan du stolt lyfta på hatten för en sann trotjänare på alla DIF-plan. Som spelare, lagledare, styrelseledamot och frekvent gäst på våra matcher på Tele 2 Arena. Han är också ”grabben” bland de fyra som finns kvar i livet från 1959 års guldlag. De övriga tre, i sammanhanget ”gubbar” födda 1930, är Stickan Gustavsson, Jompa Eriksson och Sigge Parling. Samtidigt kan jag också nämna att Olle är den enda i kvartetten som hängde kvar och vann Allsvenskan 1964, lillgrabb som han är.