Åmans återblickar #19 En historisk mordutredare

Dags för ett ny återblick från "Rolle" som tecknar ett porträtt av Malin Swedberg – djurgårdens första damlandslagsspelare som hanterar bollar såväl som mordfall med ackuratess. Att det skulle bli fotboll för Malin Swedberg var inte givet även om det tidigt var ett prioriterat val. Under uppväxttiden var hon lite av tusenkonstnär som höll på med hockey, ridning, innebandy, landbandy, slalom och så fotboll. Det som däremot var givet var att det skulle ske i Djurgårdens färger. Hade man en mamma och pappa som var urdjurgårdare och som dessutom utgjorde två tredjedelar av DIF:s hockeykansli (den återstående tredjedelen var kassören Bertil Pettersson), beläget i påvra lokaler på Bergsgatan så inympades klubblojaliteten tidigt. Hasse och Karin kom så småningom till Klocktornet – året 1986 - då ett gemensamt kansli för fotbollen och hockeyn skulle sörja för effektivitet.  Hur det blev med den saken ska jag låta vara osagt, men Hasse var i alla fall effektiv som marknadschef. Modig också för den delen: han var beställare av den kontroversiella kampanjen som initierats av Pelle Kotschack och som ödmjukt förkunnade att vi var ”Stockholms stolthet”. Det är en sak att proklamera detta i huvudstaden med många blårandiga sympatisörer, men då – för trettio år sedan – annonserade vi i motståndarnas lokala media. Inte blygsamt med en liten blänkare utan med annonser i A4-storlek. Det första testet på substans kom i Borås tidning den 27 april då ”Stockholms stolthet” skulle möta Elfsborg. Jag kan lova att många knallar, spelare och supportrar, retade upp sig på de kaxiga 08:orna. Hur gick det då? Torsk med 4-0… Men skam den som ger sig, nästa bortamatch – med lika stor annons i GP inför matchen mot Örgryte – vann vi med 1-0. Nåväl, Malin kunde som sagt inte bli annat är djurgårdare, det stod helt klart från början. Lika klart var det att hon skulle bli utlandsproffs, redan vid sex år hade hon bestämt sig: - Jag sade till pappa att jag skulle spela i Italien och att familjen skulle ha en restaurang där. Mamma skulle laga mat, mina syrror servera och pappa hälsa gästerna välkomna och räkna pengarna. Pappa var mycket nöjd med mina planer… Malin blev faktiskt proffs i just Italien när hon var nitton år och spelade i Napoli under Maradonas storhetstid. Men drömmen om restaurangen blev aldrig uppfylld och några pengar tjänade hon inte. Fotbollsmässigt upplevde hon att det var ett nerköp jämfört med svensk fotboll, så sejouren varade bara i tre månader. Drömmen om Italien började i Farsta, där hon växte upp, men bytet till DIF när hon var tolv blev avgörande för framtiden. - Det var en ganska tuff tid med träningar på Hjorthagen och åka tunnelbana i fotbollskor från Farsta för att hinna till träningen. Men jag tycket det var sååå kul! Ingen kan klaga på utvecklingen för den träningsflitiga och tävlingsinriktade unga fröken Swedberg. Vid femton skulle hon få chansen i A-laget som då tränades av Jörgen Lindman, men valde istället att åka på charterresa med en kompis till Cypern två veckor. - Det var min första resa utomlands utan föräldrar. Jag och kompisen var så orutinerade och naiva. Vi trodde t.ex. att rumsstädningen på hotellet inte ingick i priset. Varje gång städerskan kom så skrek vi ”No cleaning!”. Ojojoj - vilken resa! Men trots det lite märkliga återbudet till A-laget var hon med där året efter, bl.a. tillsammans med rutinerade Ulla Bjerkhaug. Där dominerade Malin under en sexårsperiod och som ledde fram till en landslagsplats 1989 och därmed skrev hon historia som Djurgårdens första damlandslagsspelare! När DIF åkte ur 1989 valde Malin hårdsatsande Älvsjö AIK där hon spelade under en sjuårsperiod och samtidigt satsa på en civil karriär som polis – en knepig kombination som upplevdes för kämpig 1997. Men redan året efter var hon tillbaka i Älvsjö igen när suget efter fotboll blev för stort. Men visst var det tufft att kombinera polisjobbet med en elitsatsning och därför valde hon Sundbybergs IK och tränaren Lennart ”Ljunkan” Ljungqvist (visst har du läst om honom tidigare). Med den kombinationen var helt plötsligt ”Sumpan” uppe i Allsvenskan och Malin uttagen till historiens första VM för damer 1991. Sedan rullade det på av bara farten: OS-96 i Atlanta och OS-2000 i Sydney. - I Sydney var jag gravid i tredje månaden men ville inte säga något till Marika Domanski-Lyfors, som var förbundskapten då. Men OS 2000 blev finalen på Malins fantastiska karriär. Nej förresten, den kanske inte är slut ännu. Hon uppträdde så sent som 2014 i Södersnäckorna, ett kompisgäng som inte tränar men likt förbannat vinner de flesta matcherna. Det är väl inte helt omöjligt att hon snart dyker upp på de allsvenska arenorna igen, trots att hon närmar sig de femtio. Hursomhelst, skulle hon inte göra det kan hon lugnt konstatera att 78 A-landskamper, OS-deltagande, VM-brons, fyra SM-guld och vinnare av Diamantbollen 1996 räcker långt. Just det – brott nämndes i rubriken. Anledningen är att Malin numera arbetar som "grovabrotts-utredare" som bl.a. utreder mord bland andra grova brott, en roll som hon stortrivs med och påstår att hon har stor hjälp av sin bakgrund som lagspelare och gruppdynamiken däri. - Det finns många fördelar med att varit lagidrottare i mitt yrke, kanske speciellt som fotbollsspelare. Jag har lärt mig att möta många människor och att vi alla är unika. Det handlar mycket om psykologi för att lyckas möta personer som begått grova brott eller blivit utsatta för dem. Då gäller att anpassa sig för att kunna möta olika personligheter på deras nivå, vilket jag har fått bra träning på genom åren i fotbollen. Dessutom är fotbollssnack nästan alltid en "isbrytare" inför jobbiga förhörssituationer med misstänkta. Fotboll är ju världens största sport och nästan alla människor har en relation till den. En bra fint från en fin fotbollsspelare. Men också ett fint tecken på empati för personer som hamnat snett i tillvaron.